Nu är det så att de senaste månaderna så har det bara verkat gå utför. Vi har diskuterat vad som har hänt och vi har båda kommit överens om en del saker men det har dock bara efter några dagar gått neråt igen och jag vet att varken hon eller jag vill att det ska vara så för att vi älskar fortfarande varandra och det bara "blir fel" och ingen av oss vet vad vi riktigt ska göra för att hålla oss på den så kallat goda sidan.
Konflikter kan uppstå ifrån minsta lilla grej och vi båda ångrar oss i efterhand och vi ber om ursäkt och försöker lösa det hela, sedan dra streck över det och ta dagen som den kommer.
Hur som helst, senaste veckan så har det varit väldigt struligt, hon åkte hem när vi umgicks i helgen för att hon tyckte att det blev för mycket, hon orkade inte tala om det just då och jag kan förstå henne, för hon har även berättat för mig att hon är i en jobbig period just nu och att hon är lite deprimerad, känslorna kommer och går helt enkelt utan direkt förvarning.
Hon talade inte med mig överhuvudtaget på två dagar och jag var tvungen att ringa hennes föräldrar för att prata med dem och säga hur situationen låg till och vad de rekommenderade mig att göra och så vidare, det gick bra och det var lite nervöst först att prata om relationsproblem som man helst vill lösa själv.
I alla fall, det blev väll bättre efter det och vi kontaktade varandra och har talats vid över telefon och över internet nu under kvällen men hon säger att livet är svårt just nu med studier och så, samt att hon är lite deprimerad och att hon fortfarande älskade mig lika mycket bara det att hon tyckte att det hade blivit för mycket med allt snack och så, jag sade att jag förstod för jag har själv slutat prata med henne under en lång period förut pga problem som uppstod i mitt liv som var skolrelaterat. Man tycker att en liten skola inte ska komma emellan den man älskar, men ibland så blir det helt enkelt för jobbigt.
Jag pratade med henne och ursäktade återigen för min del i det som hände under helgen, och hon ursäktade sig också och vi sade att vi älskade varandra två gånger under samtalet. Vi båda önskar att vi bara kunde glömma det som har hänt och fortsätta med att ta ett steg i taget, jag vet inte hur det ligger till mellan oss om vi är tillsammans, har tagit en paus eller gjort slut för tillfället men jag vet att vi snart kommer att träffas, och hon längtar efter mig och förmodar att allt kommer att bli bättre när vi träffas och kan ta det lugnt och prata och kramas lite, men det känns ändå så fel. Jag har berättat för henne att hon inte ska känna sig begränsad av mig utan att jag kommer lämna henne ifred såvida hon inte vill bli uppassad eller själv väljer att prata med mig, hon tyckte att det lät bra. Och jag sade att jag gör vad som helst för henne och att hon betyder allt för mig, för det gör hon verkligen.
Frågan är, vad ska jag göra för att vi båda ska klara oss igenom den här perioden? Hon vet att jag alltid finns där för henne men jag känner fortfarande mig sviken, att allt inte är helt bra. Jag vill verkligen inte ställa krav på henne, speciellt inte när hon är i det här stadiet utan jag vill låta tiden läka såren.
Jag skriver till henne om kvällarna innan jag ska sova att jag finns här för henne vad det än handlar om och hon blir lugn av att veta det.
Det här är väldigt jobbigt för oss båda, vi båda vill glömma det och dra ett streck vilket vi halvt har lyckats gjort men jag vet som sagt inte om vi är tillsammans längre. Hon är som sagt i en jobbig period och jag vill hjälpa henne ur den men jag undrar om det finns någonting mer jag kan göra för henne än att inte sätta press på henne samt att berätta för henne att jag finns där för henne och att jag älskar henne?
Jag hoppas att få några råd och så, för ingen av oss vill egentligen att det ska ta slut då vi båda vet hur jobbigt det var under perioden då vi inte pratade med varandra, men det känns som om situationen är så att ingen riktigt vet vad den ska göra... Allt är krångligt som satan och jag kan inte tänka på annat, även om vi kom överens idag.
Ingen status
