Jag anser att man drar gränsen mellan att acceptera- eller förstå något-/någonting, är just det att man innerligt själv Inte ifrågasätter eller att då ifrågasätta men väljer att av erfarenheten ifrån konsekvenserna (*1), välja att inte uttala sig, just för att det kan skada andra.
Jag kan tänka mig att det är både uttalet kombinerat med gesterna, från vare sig läpparna eller annat kropps språk som har en tendens till att överdrivas. Det är ju ett språk som vi använder oss av att kommunicera med, det vi säger och det tecknar, som döv finns det svårigheter att uttala språket helt korrekt, också beroende på om hörselskadan är medfödd eller orsakad i efterhand, och hur lång erfarenhet man har av att höra osv. Då går det ju att dra en direktkoppling till att det man inte själv tycks kunna göra så bra, lär man försöka uppväga på andra håll, till exempel som att gestikulera mer. Det är naturligt, hur skulle du reagera om du någonsin stötte på något som pekade rakt på dig, ifrågasatte något du trodde var helt korrekt och enligt sin mening och förlöjliga?
*1. Tidigare erfarenheter från tillfällen då man själv känt sig oförtjänt illa behandlad, och kanske till och med ifrågasatt sig själv.
Ingen status