Skyddsrummet:
Det är februari 2022, och världen håller på att inventera skadorna efter atomkriget i Mellanöstern i slutet av förra året. Radioaktiviteten på jorden nu, och cirka åtta år framåt i tiden, är så hög att bara de som lever i skyddsrum kan vara säkra på att de kommer att överleva någorlunda friska. För de andra, som måste andas ofiltrerad luft och konsumera mat och vatten med hög radioaktivitet, är utsikterna dystra. Antingen kommer mer än 10 % att dö av strålsjuka inom de följande två månaderna; ytterligare 30 % förväntas utveckla dödliga former av cancer inom fem år; och bland de resterande kommer cancerfrekvensen att vara 10 gånger högre än normalt, samtidigt som risken för att deras barn kommer att vara missbildade är femtio gånger högre än före kriget.
De lyckligt lottade är, naturligtvis, de som var förutseende nog att köpa sig en andel i de skyddsrum som byggdes av fastighetsspekulanter när de internationella spänningarna växte i början av 2010 – talet. De flesta av dessa skyddsrum utformades som underjordiska byar som var och en rymde husrum och förnödenheter för att kunna försörja 10 000 människor i tjugo år. Byarna är självstyrande, med demokratiska styrelseskick som man kom överens om i förväg. De har även sofistikerade säkerhetssystem som gör det möjligt att släppa in dem som man beslutat att släppa in i skyddsrummet, och att hålla alla andra utanför.
Nyheten att det inte kommer att vara nödvändigt att stanna i skyddsrummet i mer än åtta år har naturligtvis mötts med glädje av medlemmarna i det underjordiska samhället Fairhaven. Men den har också gett upphov till splittringar. För ovanför det schakt som leder ner till Fairhaven finns det tusentals människor som inte investerat i ett skyddsrum. Man kan se och höra dessa människor via TV kameror som installerats vid ingången. De ber om att få komma in. De vet att om de kommer in snabbt i ett skyddsrum, kommer de att undgå de flesta följderna av den radioaktiva strålningen. Till en början, innan man visste hur lång tid det skulle ta innan det var säkert att återvända ut, fann dessa böner så gott som inget stöd inifrån skyddsrummet. Nu är emellertid skälen för att släppa in åtminstone några av dem betydligt starkare. Eftersom förnödenheterna bara behöver räcka i åtta år kommer de att räcka till mer än dubbelt så många människor som nu finns i skyddsrummet. Inkvarteringen utgör bara ett marginellt större problem: Fairhaven utformades så att den skulle fungera som luxuös fristad när den inte behövdes för riktiga nödsituationer, och den är utrustad med tennisbanor, swimmingpooler och en stor idrottshall. Om alla kom överens om att hålla sig i form genom att istället utöva aerobic i vardagsrummen, skulle man kunna ge enkla men fungerande sovplatser åt alla dem som förnödenheterna räcker till.
De som befinner sig utanför saknar numera alltså inte förespråkare innanför. Dessa samvetsömma anser att man bör ta emot ytterligare 10,000 människor – så många som man rimligtvis kan tänkas kunna ge mat och husrum tills det är säkert att återvända ut. Detta kommer att innebära att man måste avstå från lyxmat, men de samvetsömma påpekar att de som blir utanför kommer att få det betydligt värre.
Sedan finns det andra som påstår att de som befinner sig utanför är i allmänhet sämre sorters personer, för antingen var de inte förutseende nog att investera i ett skyddsrum, eller inte tillräckligt rika; och därför, säger man, kommer de att förorsaka sociala problem i skyddsrummen, utgöra större börda för hälso -, välfärds- och utbildningsservicen och bidra till en ökad kriminalitet och ungdomsbrottslighet. De vore orättvist att släppa in folk som inte har betalat sin del. Andra vill inte gå miste om att spela tennis eller simma. Mellan de samvetsömma och de som är motståndare till att släppa in andra finns en annan grupp; de som anser att vissa utifrån bör släppas in, undantagsvis som en godhjärtad gärning; men inte så många att det innebär en större skillnad i livskvaliteten i skyddsanläggningen. De föreslår att man bygger om en fjärdedel av tennisbanorna till sovplatser, och att man avstår från en liten allmän plats som ändå aldrig kommit till nytta. På detta sätt skulle man kunna ta emot ytterligare 500 människor, vilket dessa självutnämnda medlare tycker är ett rimligt antal. Det är tillräckligt för att man skall visa att man i Fairhaven inte är okänsliga för den situation som de befinner sig i som inte har det lika bra som Fairhavens medlemmar. Man håller en folkomröstning. Det finns tre förslag: att ta emot 10 000 utifrån; att ta 500 utifrån; och att inte ta någon utifrån. Vilket förslag skulle du rösta på?
Från Peter Singers Praktisk Etik
Poll
