Hej hamsterpaj. Jag skrev nyss en väldigt personlig novell, som jag dessutom blev rätt nöjd med, och som jag inte vågar posta någonstans. Haha. Så jag postar den anonymt här istället, för jag vill ju fortfarande ha kritik. Så... Here it goes.
Den duktiga flickans förbannelse
Jag hinner precis stänga dörren bakom mig innan jag faller ihop i en ynklig liten hög på golvet. Jag började pinsamt nog spilla tårar redan under min skyndsamma marsch genom den ack så långa, men tack och lov tomma skolkorridoren. Nu bakom den skyddande dörren låter jag dem forsa fritt längs kinderna. Helst skulle jag vilja skrika ut gråten, det går över fortare då. Men det går ju inte riktigt för sig. Så jag hulkar så tyst jag kan, och väntar på att självkontrollen ska infinna sig igen.
Till slut kan jag i alla fall sätta mig upp. Det är alltid ett steg på vägen. Det är trots allt ett ganska bra ställe att sitta på. I alla fall för att vara ett toalettgolv. Luften saknar den traditionella urinlukten, och golvet är inte ens speciellt smutsigt. Toaletten är nämligen fullkomligt ostrategiskt utplacerad, i en liten nisch långt in i en korridor i bortre änden av skolan. Kanske var det planen redan från början; att den skulle hittas av någon som jag. Någon som behöver ett trevligt toalettgolv lite då och då.
Jag andas nu nästan normalt igen. Tårarna har jag inte helt fått kontroll över än, men det kommer. De slutar alltid rinna, förr eller senare. Så jag reser mig upp, och gör min vanliga ansiktsundersökning. Sminket går inte att rädda. Jag förundras alltid över hur mascara kan hamna precis överallt när det kommer i kontakt med tårar. Jag har lärt mig att tvätta extra noga under hakan. På något vis hamnar mascaran alltid under hakan.
Medan jag metodiskt tvättar rent mitt ansikte, stirrar jag på min spegelbild. "Lägg av", säger jag, "nu är du helt löjlig". Ändå fortsätter tårarna rinna längs spegelbildens kinder. Jag blöter en ny bit toapapper och fortsätter tvätta.
Jag stannar kvar på min lilla toalett ett bra tag efter att tårarna till slut sinat. Man vet liksom aldrig om de är färdiga eller inte. Om de faktiskt tagit slut, eller om de bara laddar om inför en ny omgång. Tårar är lite luriga på det viset. Så jag står där och stirrar på mitt patetiska, söndergråtna ansikte.
"Sluta vara så fånig, Johanna", säger jag till spegelbilden. "Ett VG är ändå helt... Okej."
Det behövs ingen psykolog för att se att spegelbilden inte tror mig.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!