2012-04-04 15:39
Vi kan väl nöja oss med att det generella rådet är att inte bli mamma vid 15, och att vi inte kan avgöra om enskilda anonyma 15 åringar, vilka vi bara känner genom några enkla meningar här klarar uppgiften. Tror säkert alla kan ställa upp på det?
Jag skulle ha pratat med min mamma och se vilken stöd och hjälp jag kan tänkas få från henne. Jag har en väldigt god relation till min mamma. Tror dock inte hon hade jublat som första reaktion och det skulle inte vara lätt uppgift trots goda relationer. Skulle nog bli mycket gap och gråt med domedagstrumpeter och man hade nog fått prata om det hela i omgångar innan det hade funnits realistisk plan hur jag skulle/bör göra.
Hade jag haft en dålig relation till henne hade jag gått till Ungdomsmottagningen och prata med dem där och fått rådgivning. Kanske prata med psykolog som hjälper mig fatta realistiskt beslut utifrån min livsituation. Om relationen med föräldrar är knackig hade jag nog valt abort utan tänka så mycket på det andra alternativet. Hade jag gjort abort tror jag att jag hade haft samtalsterapi efter det med.
Ska man bli mamma vid femton gäller det att man har bra stöd från sina föräldrar, för de kommer bli viktiga i stöttning och avlastning. De behöver troligen vara mer mamma/pappa och mormor/morfar än de behöver om det vart en vuxen dotter som fått barn.
Hade jag vart femton och skulle bli mamma hade jag även räknat med att pappan, om han var i samma ålder, inte kommer bli så delaktig även om han bedyrar det. Det är alltid enklare för en kille att smita undan ansvar den dagen det blir för mycket med att vara partner och förälder.
Allt detta är givetvis mina egna tankar om jag hade vart gravid och femton och är alltså ingen manual hur man tvunget ska göra. Alla måste finna sin egen väg hur man hanterar saker som händer.
Gör din tunga blå
