Jag har varit ihop i 10 månader nu, och jag älskar honom.. Men han är min allra första pojkvän (jag är 18). Jag är inte säker på hur jag kan veta att han är DEN rätta för mig, den första jag träffat? När vi e tillsammans är jag så himla kär, men ibland när jag är ensam så börjar jag fundera om jag bara är kär i att vara kär, och ju mer tid jag spenderar utan honom desto säkrare blir jag på att det skulle vara rätt att göra slut..:( för trots att jag älskar honom nu får jag ångest när jag tänker på att vara med honom hela mitt liv. och då är det väl fel att vara ihop när man ändå är säker på att man vill göra slut i något skede.
Det hela kan bero på vår åldersskillnad (8 år) eller det faktum att mina föräldrar har något väldigt mycket emot honom, han har blivit som en tabu i vår familj, så länge ingen nämner honom är vi en helt ok familj men sedan om det blir tal om honom får man höra sånt skit om honom (mamma o pappa är emot åldern och dessutom är de jävla rasister, min pojkvän är alltså utländsk och muslim..) och det gör väldigt ont att höra en massa elaka kommentarer om den man älskar... Jag vill inte att mina dåliga familjerelationer ska förstöra mitt förhållande, men jag tror nog att det inverkar på att jag inte kan föreställa oss tillsammans om 10 år mera...
Jag har dåligt samvete för att det blivit såhär, jag känner att det är mitt eget fel att jag låtit honom bli ett hatobjekt i min familj. Han är ändå den allra gulligaste människa jag vet och han gör allt för mig, han skulle aldrig lämna mig eller säga nej om jag skulle behöva något.. När jag är med honom stannar tiden och jag själva tanken på att lämna honom gör så ont :(
Dels för att jag skulle sakna honom så hemskt mycket, men mest för att hans hjärta skulle brista. Och det är det sista jag skulle vilja göra åt den där underbara människan.. Han har haft misslyckade förhållanden före mig, och han är så lycklig nu med mig, jag kan helt enkelt inte lämna honom.
Så jag har börjat fundera på hur det skulle gå till så smärtfritt som möjligt för båda, helst skulle jag vilja att han skulle sluta ha känslor för mig men jag vill ju inte bete mig som ett arsle för att det ska hända.. Jag flyttar kanske till en annan stad för att studera på hösten, vi har talat om det och han säger att det nog kommer att fungera mellan oss ändå. Men i hemlighet planerar jag att vårt förhållande sakta skall tyna bort.. Jag vill ju att det ska ske långsamt så att han inte får en chock?
Är jag förskräckligt självisk som planerar så här eller är jag bara en liten oerfaren fegis som inte vågar göra slut?
Jag glömde nämna att vår kommunikation inte är så god pga att vi talar dålig engelska tillsammans Att tala "deep shit" om vårt förhållande skulle inte fungera.. För honom antingen älskar jag honom och är med honom eller älskar jag inte honom och lämnar honom. Jag kan inte göra slut utan att han tar det personligt och hårt.
Hjälp mig någon ge några goda råd :)
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
