Jag har gått i självmordstankar i ungefär 13 år nu, vissa dagar oftare än andra.
Blev diagnostiserad med A-typisk Autism och jag tror det var mild schizofreni (Jag tittade knappt på pappret, har ännu inte gjort de...) när jag var runt 17-18 år.
Problem i skolan har varit uppenbara då jag aldrig haft ork till något, och stress har dragit ner mig de dagar jag tagit mig iväg.
Generellt har jag fått mitt liv att kretsa runt dåvarande pojkvän jag har under X period, och alltid nästan panikartat sökt mig till ett nytt förhållande efter att något tagit slut...
Mina förhållanden är oftast 1-3 år långa, senaste varade nästan i två och ett halvt.
Under de sista nämnde jag hur jag önskar att mitt liv skulle se ut, min syn på familj och vart man bor...
Jag har redan flyttat och försökt vända på pannkakan, ett annat land, blev inte alls bra, och efter det bestämde jag mig åtminstone för att hålla på det där lilla jag själv vill.
Jag ville undvika att hamna här igen genom att lägga allt på bordet, men som ni förstått så gick det inge vidare ändå..
Det känns som om det inte är någon poäng, som om ingen står ut med mig - jag själv gör ju inte det heller.
Vem vill ha en person som är fokuserad på logik, är barnslig, behöver mycket omsorg...
I början går det bra ett litet tag, sen blir det ett hopp ner i nästa stup.
Jag går och lägger mig i gråt, och vaknar med det, men jag kan le och skratta under dagen om någon ser mig (Vilket är ovanligt..).
Går jag och pratar med någon så blir det att jag mår ännu sämre för stunden, för jag sitter bakom en mask eller vägg när det är någon professionell man ska tala med och känner därför mig kvävd under hela samtalen...
Dagarna går till att sova, titta på TV, spela något spel...
Det är väldigt sällan jag umgås med någon, eller någon hör av sig alls.
När jag var yngre, 12-14, brukade jag ringa de jag kände - framförallt min dåvarande bästis...
Hon bestämde dock att utesluta mig från hennes liv runt 16års åldern, jag var väl en för dålig människa.
Jag har pratat med vänner om hur jag mår, men det känns otroligt dåligt...
Dels att ens tala om det för dem - varför ska dom behöva lyssna, och dels för att de känns som om det ändå inte leder någonvart.
Men ibland bara slinker det ur till vissa utav dom..
"Dom" är alltså folk jag känner på nätet, folk jag känner IRL får ytterst sällan höra något, och gör dom de blir det också "det leder ingenvart"-känslan som slår mig i skallen efteråt, rösten som talar om för mig hur korkad jag är för att jag ens sagt något...
Jag känner mig ensam, och hopplös.
Det finns ingen mening eller ändring.
Jag gick och la mig klockan 3 på eftermiddagen idag då jag bara inte orkade mer, och vaknade nu åter igen i ångest över att jag lever fortfarande...
Bestämde mig för att skriva något någonstans, mitt sista hopp om förbättring.
Visst kan jag prata med en psykolog... men jag har inte alls modet att gå dit själv, eller ta kontakt med någon...
och när man väl kommer dit så ja, väggen/masken sätter sig i vägen...
Jag vill inte leva ett liv såhär, men jag har ingen kraft att göra något åt det heller...
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!