Måste börja med att tacka för tråden, fick slänga mig framför TV:n när jag såg den!
Kvällens skandal i mina ögon var Jonas Sjöstedt. Jag var relativt oinsatt i honom som partiledare, och till viss del även i vänsterpartiets politik märker jag nu. Vilken skillnad från Ohly!
Hur som helst kom det som en chock att (v) plötsligt var de som visade framfötterna mest på den röd-gröna sidan. Tyvärr tror jag att detta drog ned anständigheten betydande även för Mp och S. Kändes överdrivet ideologiskt vissa gånger och dessutom uppfattade jag brister på hållbara lösningar. Jag hände inte alls med på hans tankar vissa gånger.
-Men all respekt för att Sjöstedt stod upp som han gjorde för sina väljare istället för att mest sitta och se ut som en tomatfärgad sork.
Jag kände att Reinfeldt intog en mycket mer defensiv position än vad jag hoppades på. Han är en som vanligt en oerhört skarpsinnad debattör som flikar in med mer klarhet och på det planet var det inget fel. Men jag hade velat se honom mer offensiv och på sin vakt. Som vänstersidan påpekade kändes det lite som att han var nöjd med verkligheten vi har, och glömde att utmana framtiden när han försvarade det som händer. Han har den största rollen av dem, men det gör inte hans plats självklar.
Stefan Löfven visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig av. Inte heller vet jag riktigt vad jag tycker nu i efterhand. Men det var en oerhörd kontrast i alla fall, med denna tysta väldigt försiktiga man i spetsen för (s), som annars brukade vara det partiet som fått hålla upp vikten av den röd-gröna flaggan mest av alla.
Vissa gånger kändes det som att Löfven och Reinfeldt stod där i sitt hörn och tävlade om att vara lugna och stadiga medan småpartierna kämpade för sin röst.
Sen måste jag också påpeka att han fick (s) att ta ett stort kliv närmre mitten. Kanske nästan lite över mitten också?
Sist men inte minst måste jag påpeka hur chockad jag är över hur man fortfarande hanterar Sverigedemokraternas närvaro. Jimmy Åkesson gör imponerande bra insatser och lyfter fram sitt partis politik på ett så brett och anpassat sätt som bara är möjligt. Jag kan i alla fall inte förneka att det finns mer än just invandring i politiken Åkesson presenterar. Ändå är respekten väldigt låg gentemot partiet, och oavsett hur de andra partierna ställer sig till SD's åsikter i invandringsrågan, så tycker inte jag att det håller att inte kunna eller vilja bemöta deras faktiskt existens. Ännu värre var det i Analysen efteråt där SD's enda omdöme var att
"Åkesson landar mest bara i att man borde minska eller strypa invandringen." Det kändes som ett brutalt oprofessionellt uttalande som inte alls var rättvist mot vad som sades.
What doesn't kill you fucks you up mentally.
