Jag är en kille på 19 år som är kär i en tjej som är ca två år yngre än mig. Tyvärr är detta ganska komplicerat för mig.
Det började för omkring tre år sedan då jag träffade henne. Jag känner mig så klart dragen till alla de tjejer som jag tycker är snygga och jag gillar på andra sätt. Med tiden blev jag mer intresserad av henne, men jag är så blyg att jag inte vågar ta nästan några steg alls. Med blyg menar jag då att jag håller inne alla känslor som på något sätt kan ge en vink om att jag är intresserad, även ibland om det är helt normala känslor som inte är ett bevis på intresse. Detta betyder också att hon troligen inte känner vem jag verkligen är och min personlighet!
Jag tycker mig ha uppmärksammat att hon gett vissa vinkar om att hon är intresserad som jag inte skulle kunna bortfärda som något annat. Tiden gick och det hände även andra saker i mitt liv som kan ha gjort det svårare att ta några steg, saker som varit oerhört jobbiga och som jag fortfarande mår lite dåligt av. Ju mer tid jag spenderade i hennes närhet och kände efter vem hon var och hennes personlighet, ju mer dragen blev jag till henne. Jag lyckades till slut göra ett litet steg där jag visade att jag uppmärksammade henne och var lite intresserad, men tyvärr var det då faktiskt den sista gången vi sågs, som ingen kunde ha påverkat. Jag kände stor press då vi var på väg ifrån varandra att försöka ta ytterligare kontakt men gav upp då jag inte kände mig modig nog att springa ifatt.
Idag, ungefär ett år senare, har min kärlek till henne växt enormt, speciellt de senaste två veckorna. Det har inte gått en dag de senaste två veckorna utan att jag har tänkt på henne och funderat på hur jag ska göra, kontakta henne, eller lämna det. Sedan den sista gången jag såg henne har vissa andra småsaker hänt som jag mått dåligt av. Jag kände hur jag blev mer och mer deprimerad men kunde inte hitta orsaken. Jag skyllde det på småsakerna som hade inträffat och träffade en psykolog som jag pratade med. Det ledde till att jag planerade om mitt liv och jag mådde bättre. Men det förklarade fortfarande inte den sorg och längtan jag fortfarande har, som nästan pulserande växte sig större. Det är nu som jag förstår att det har en stark koppling till henne!
Det enda jag känner till om henne är att jag vet hennes förnamn och vilken skola hon gått i. Jag lyckades hitta henne på Facebook och hennes e-postadress. Jag bestämde mig för någon dag sedan att jag ska skriva ett kärleksbrev som jag tänkte skicka anonymt där jag erkänner mina innersta känslor för henne. Men nu är jag inte säker på om det är den bästa idén att skicka det anonymt, och så vidare. Och nu far miljontals tankar runt i mitt huvud som jag inte har något svar på.
Jag vet till exempel inte om hon har något förhållande med någon, eller om hon ens tycker om mig. Tänk om det visar sig att jag inte längre tycker om henne? Jag anar att denna tanke är konstig, det har ju bara gått ett år, men så är det. Om det skulle visa sig att hon inte alls tycker om mig efter att jag skickat kärleksbrevet skulle jag bli totalförkrossad. ;( Som jag tidigare skrev är jag väldigt blyg och håller inne många känslor. Om jag blottar mina absoluta innersta känslor för en person som sedan ratar mig/hånar/skojar med mig är jag vettskrämd för att jag skulle bli extremt deprimerad. Därför ville jag skicka kärleksbrevet anonymt som hemlig beundrare där tanken endast är att få ur mig känslorna, och se om det blir bättre. Men då slog det mig att det kanske skulle göra henne jätteledsen istället, att få ett riktigt kärleksbrev med starka kärlekskänslor som i slutet säger "jag vill inte ha dig" eller att jag aldrig kommer att våga kontakta dig.
Jag vet inte vad jag ska göra! :(
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!