Kae
P
32
Västra Frölunda
Hjälte
6 659 inlägg
2012-07-23 19:47
God kväll (eller dag/morgon, beroende på när du läser detta)
Jag tänkte skriva lite om något som jag tycker är väldigt felrepresenterat och underskattat i dagens samhälle; matematik. Finns säkert många här som har sett mig skriva några rader i matematikforumet (må det vila i frid :() och några stalkers kanske till och med har snappat upp att jag nu till hösten börjar en ingenjörsutbildning inom teknisk matematik på Chalmers Tekniska Högskola. Varför gör jag detta då? Är inte alla i Sverige (utom några svettiga nördar) överens om att matte egentligen bara är onödigt? Något man bara gör för att skolan säger att man måste? Något som smarta människor med stora skägg pysslar med för att visa hur smarta de är och hur stora skägg de har?
Jag tycker inte det och i den här tråden vill jag berätta lite om varför jag har fastnat för matematik och tycker att flera borde omvärdera sina åsikter om det.
Vems fel är det att alla hatar matematik så mycket då? Är alla bara idioter som inte fattar? Nä, så är det nog inte. Jag är ingen sociolog och jag vill inte peka finger för mycket men utifrån vad jag har upplevt så framställs matematiken på ett väldigt beklagligt sätt i skolan. Vi minns väl alla (nåja, inte de yngre kanske) när man kom till gymnasiet och var tvungen att memorera PQ-formeln, lära sig formeln för en cirkels area, senare måste man lära sig deriveringsregler, memorera formeln för summan av en aritmetisk talföljd och så vidare ...
"Varför?", frågar folk. Det är en jävligt bra fråga. "När ska vi använda detta i verkliga livet?"
Dessa frågor ställs ofta i klassrummen i Sverige och jag har sällan hört ett bra svar på dem. Jag hörde själv inga särskilt bra svar under första halvan av min gymnasietid. OK, man kan väl inse att det är bra att veta hur man plussar ihop två tal eller vad multiplikation är. Det behövs om inte annat för att sköta sin personliga ekonomi och en hel del annat. Men allt efter det då? Kommer vi någonsin i våra liv behöva veta hur man finner en partikulärlösning till en ordinär differentialekvation av tredje graden? Kanske, om man vill bli forskare och pyssla med naturvetenskap. Då kan det vara jävligt användbart, men vill alla bli det då? Absolut inte, och det är väl tur det. Om alla blev fysiker och kemister och matematiker så skulle det inte finnas någon som skötte allt annat i samhället.
Jag vill ändock hävda att högre matematisk utbildning är till gagn för en oavsett vad man vill jobba med. För att förklara varför så vill jag använda ett exempel som en viss Farid Nolén använde för mig en gång. Han åker världen runt och föreläser om varför matematik faktiskt är bra att pyssla med. Han brukar fråga sin publik om det finns någon i den som sportar. Kanske sitter det då någon amerikansk fotbollsspelare där. Vad gör en sådan för att bli bra på det de gör? Jo, de tränar. De spelar sina matcher, men de sysslar ju även med tyngdlyftning t.ex. Varför gör de det? Komme de någonsin under en match att behöva lägga sig på planen och lyfta skrot? Inte alls. Att lyfta skrot är ju till synes värdelöst om man vill vinna en fotbollsmatch. Men ändå gör fotbollsspelarna det. Och de gör det givetvis för att det bygger muskler. De blir starkare och det är en enorm fördel för dem i sporten.
Samma sak är det med matematik. Det handlar om att bygga muskler. Men inte muskler på samma sätt som när man lyfter vikter. Det handlar om att bygga muskler i hjärnan. Att lära sig att tänka på ett sätt som kallas för analytiskt. Man lär sig se samband, att generalisera problem och att tänka i nya banor. När man går från att derivera en funktion i en variabel till att derivera en funktion i två variabler så lär man sig att tänka på ett plan högre upp. Och det blir svårare och svårare, precis som med träning. Det är dessutom svårt att komma igång med. Hur många har aldrig tänkt "Jag är nog ingen matteperson helt enkelt"?
Det är lätt att fastna i den fällan, men sanningen är att det går att övervinna. I stort sett vem som helst kan bli bättre på matte. Det handlar om hårt arbete. Man måste vänja sig vid att inte förstå. Vänja sig vid att stöta på motstånd. Vänja sig vid att det är tungt att hela tiden lyfta vikter som är lite tyngre än vad som är bekvämt, men det är enda sättet att orka lyfta tyngre saker. Endast då gör man framsteg. Och de framsteg man gör ger frukter inom de flesta områden en människa kan jobba med, precis som att det alltid är nyttigt att syssla med löpning, även om man ju faktiskt aldrig behöver springa på sitt jobb (med några undantag givetvis).
Nu börjar tråden bli av det längre slaget (kan redan se "tld;dr"-inläggen hagla framför mig :(). Hoppas i alla fall att någon tar till sig av det jag skrivit och att ni inser att matematik är bra mycket mer än att sitta och memorera några bokstäver som någon dammig grek skrev ned för 2 000 år sedan!