SKRIV VAD NI TYCKER OM MIN TEXT! :))))))))
Vi ligger i hans minimala åttiocentimeterssäng. Trycker ihop oss för att inte ramla ut. En arm om en midja och ben som fastnat i varandra. Två hjärtan. Dunk... Dunk... Dunk... så låter det ena. Det andra femhundra gånger snabbare.
Och jag vet ju. Jag vet ju att jag är den han vill ta med till huset på Gotland, presentera sin familj för, fläta ihop fingrar med. Jag vet ju det. Och jag ringer honom och gråter när ingen annan förstår. Jag kramar hans hand när alla andra händer redan kramar en annan. Hånglar med killar jag inte vet namnet på och låtsas att han inte bryr sig. Att det inte gör något om jag följer med till ett tält eller pussar någons nacke. Förtränger meterlånga kärlekssms och lite för långa kramar. Blundar för alla minnen där jag sitter i hans knä. Tio centimeter och jag hade rört vid hans läppar. Blundar för allt.
För det ena hjärtat slår fortfarande för långsamt. Det andra för fort. Hjärtslag i otakt. Fortsätter att vara det. Länge länge länge men jag blundar för det. Blundar för allt och låter det vara.
Och så en dag har ett hjärta som förut slagit femhundra gånger snabbare än ett annat slutat att slå. Stannat upp. Börjat leta efter något annat att slå för.
Sexton månader senare och det har börjat slå igen. Bara att det den här gången är för någon annan. Och då står hon som blundade för allt kvar. Hon som lät det vara tills det var försent. Hon som är jag och låtit det vara tills hjärtat tickat femhundra gånger snabbare och det andra slutat slå.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!