Men VARFÖR ska man tro på något som inte har några välgrundade bevis, när frågorna kräver sådana svar?? "Vad är meningen med livet?" "Hur skapades universum?" osv, de frågorna KRÄVER välgrundade bevis som svar, för vissa människor, t.ex för mig. Jag nöjer mig inte med att tro på något obevisat eftersom det för mig är omöjligt för mig att nöja mig med ett sådant simpelt svar som "Gud skapade allt" när det inte finns några bevis på att denna "Gud" existerar.
Bibeln är inte ett bevis i mina ögon. Jag vill se din "Gud" med egna ögon för att jag ska tro. Bibeln är lika mycket science fiction som t.ex "Liftarens guide till galaxen" i mina ögon.
Människan är en obetydlig varelse i jämförelse med universums storlek. Anledningen till att religion skapats från första början är på grund av den rädsla och obetydlighet människan känt när man tittat ut mot universum, och insett just det, sett precis hur små och obetydliga vi verkligen är. Att förlita sig på att någon stor intelligens ens skulle BRY sig om vad vi tror på eller inte, är för mig helt meningslöst. Om det finns en allsmäktig "Gud" som styr allting i universum, och som många hävdar, lyssnar på våra böner och önskningar, men väljer att skita i oss, låta krig plundra hejdlöst genom millenium på vår planet och låta oss förgöra oss själva, är i mina ögon en vidrigt ond "Gud" och denne förtjänar inte att vi sätter denne på en pedistal av dyrkan.
Tills jag sett denne "Gud" med egna ögon, kommer jag aldrig att överlåta mitt intellekt till en religion. Livet är alldeles för kort för att slösa bort på något som vi inte har bevis för. Jag säger inte att jag tror på vetenskapens förklaring om slump heller. Jag tror inte på något. Jag bryr mig faktiskt inte hur eller varför vi går på denna jord. Det jag bryr mig om är att leva mitt liv på det sätt som jag vill, ta hand om mina nära och kära, få uppfostra och älska ett eller flera barn, arbeta med barn inom förskolan för att det är ett givande och positivt arbete för mig, hitta en partner som jag kan spendera de korta år vi har på denna planet. Om jag ska bli straffad när min tid är kommen på grund av att jag har ägnat mitt liv till de jag älskar, och inte till någon högre makt, so be it.
Det jag kommer kunna säga på min dödsbädd är att jag är nöjd med mitt liv. Att jag inte ångrar något. Att jag hoppas att jag berört människor på ett positivt sätt under min livstid. Att jag kommer kunna lämna ett positivt minne av min existens, till de som fortsätter existera efter att jag dött och gått vidare.
Om "Gud" inte accepterar det som ett värdigt levnadssätt, då brinner jag gärna i helvetet. Det är här och nu jag lever. Vad som händer efter döden, det kommer då. Varför ska jag ägna mitt liv åt att leva i rädsla för "Guds" vrede, när jag kan lägga min energi på att sprida min livsglädje till andra människor? Det tänker jag inte.
Jag är nöjd som det är. Jag är nöjd med att vara en liten människa på denna lilla jord. Jag nöjer mig med om det inte finns något efter döden. Jag nöjer mig om jag kan ligga på min dödsbädd och inte frukta den eviga sömnen. Jag behöver inte få reda på varför vi är här, hur vi kom till eller vad meningen med livet är.
För mig är meningen att sprida och uppleva positivitet så gott det går under livets gång. Simpelt, men ödmjukt.
