Hela livet känns för mig som två sekel, och har blivit en aning långtråkigt, eftersom det mesta som hänt är piss. För mig är det jävligt underligt hur människor inte kan vara drogliberala, och därmed inte låta världens sorgliga själar få någon stund i livet då de känner någon form av lycka, även om det i detta fall är syntetisk lycka. Jag kan faktiskt inte förstå hur folk inte kan anse att lycka genom preparat inte anses vara lika fin, som den folk lyckas få den naturliga vägen?
För mig är det också jävligt underligt hur det kommer sig att självmordsguider är tabubelagt (http://www.sjalvmord.com lades ned på grund av samhällets påhopp mot dess webmaster), eftersom självmordsguider hjälper missanpassade människor till någonting de söker, men inte vågar utan perfektion. Självmordsguider ger perfektion, och med rätt tekniker lyckas man, istället för att få fortsätta leva kanske 56 till och med sorgligare år än de man hade innan, eftersom chansen att ett misslyckad självmord leder till hjärnskador, amputerade kroppsdelar och annat trams man kanske inte riktigt räknade med när man slog hål på pannbenet med en kofot, hyvlade loss lite pannlob med en osthyvel, och genom en diffus och blodig syn ser sina pannlobsskivor micras i 850W.
Och kom nu inte och säg att alla människor egentligen vill vara lyckliga, och att samhället kan erbjuda psykologhjälp istället för självmordshjälp. Är det verkligen vad dessa människor verkligen vill, tror ni? Det gör bara hela livet till en allt mer utdragen process, vilket många bland oss kanske inte vill genomlida. De självmordsbenägna kommer oavsett behålla sina tankar, och om det verkligen är vad de vill, varför inte låta dem ha dessa tankar och få sin vilja igenom? Det tycker jag är en vänlig gest.
Många hävdar att självmord är själviskt. Själv hävdar jag att det är en rättighet. Liberalismen handlar om den fria viljan - varför trampa ned dessa tankar, och betrakta dem som smutsiga?
Däremot, att inte vara liberal för droger och självmord är enligt mig själviskt, eftersom man inte kan unna dessa människor det enda de faktiskt vill. Att undslippa ett jävla pissliv.
Och för att ni ska få förståelse för min situation, så kanske jag kan tillägga att jag aldrig haft det svårt socialt. Jag har det bara jävligt svårt att bli lycklig, jag vet nästan inte hur man gör längre. Det hände någon gång i puberteten, men jag tror inte att någon av mina vänner vet om att jag aldrig kan bli lycklig. Jag har faktiskt riktigt många vänner, samt flickvän, men jag bara låtsasskrattar i deras sällskap, så att de ska fortsätta tro att jag är lycklig. Jag vet nämligen bara inte vad som gör mig lycklig, hur man skaffar sig intressen, vad folk tycker är roligt i urkassa skämt o.s.v.
För mig är droger den enda lyckan. Annars avskyr jag det mesta med världen. så varför inte skänka oss missanpassade denna lycka? Varför inte låta oss dö om vi vill?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
