Är det verkligen meningen att inleda ett förhållande, för att sedan märka efter en tid (allt mellan månader och år efteråt) att man klarar sej bättre utan den andra? Jag tror att människan inte är gjord för att vara tillsammans med en och samma person livet ut, eller att vara ensam. Man kan ju inte vara precis samma person genom åren...
Hur vet man om ett förhållande verkligen är värt att kämpa för eller bäst att bara göra slut på allt ? Fastän ett förhållande är slut så är känslorna nödvänligtvis inte det...
Just nu tycker jag att det är jävligt skönt att vara singel. Vill inte ha rollen som "den snälla flickvännen som aldrig säger emot", "svärmors värsta mardröm" eller "flickvännen som alltid tjatar".
Samtidigt som jag saknar manlig närvaro !
I ett förhållande har man mindre frihet men trygghet, som singel kan man hålla på med vad som helst utan att tänka på att om man gör nån svartsjuk och utan att behöva säga till hela tiden vart man är på väg.
Vad tycker ni om singelliv och parförhållande ?
Walk with me, talk to me, follow your heart.