Detta riktar sig främst till DIG/ER som fortfarande tycker att det är fel av Disney att klippa i sin film
Till Dig som tycker/känner att dina "traditioner" är hotade
Till Dig som tycker att det är din rätt som människa att använda ordet "negerboll"
Till Dig som tycker att andra människor inte ska vara så "jävla lättkränkta"
Läs denna berättelse, jag mår fysiskt illa och jag vill att du också ska göra det
Tillägg av Klas-Kenny 2012-12-19 00:25
För att man inte ska vara tvungen att ha Facebook för att kunna hänga med i tråden så tar jag och lägger in texten här:
Visa spoiler
//Klas-Kenny
För att man inte ska vara tvungen att ha Facebook för att kunna hänga med i tråden så tar jag och lägger in texten här:
Visa spoiler
"Var inte så jävla lättkränkt," skrev den vita, svenska kvinnan som kommentar till en diskussion om Kalles Julafton - allas vår heliga tradition.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte vad som bekymrar mig mest i debatten kring Kalle, att traditioner kommer före människor eller att "friend" efter friend här på facebook hamnar i raderaslistan.
"Va inte så lättkränkt, Bali, varför ska du ta bort dem för?"
Jag kan inte alltid styra vad jag hör ute i samhället, men det här är min facebook och jag kan styra vad jag behöver läsa när jag loggar in här.
Jag är uppvuxen i Sverige, jag har min familj här, min mamma har blont hår, blå ögon och ett efternamn som osar svensk. Jag ogillar starkt när människor inkräktar min personliga rymd och gillar inte alls konflikter. Jag dricker lagom med glögg, sjunger lagom högt i hytten och är så där lagom temperamentsfull som bara svenskar kan vara. I mitt pass står det ’Svensk’, men när jag tittar mig i spegeln ser jag en annan hudfärg, en annan hårfärg och andra etniska drag än de välkända och väldigt stereotypiska svenska dragen. Men jag pratar ju flytande svenska -utan brytning- nog har jag klättrat längst den svenska stegen! Jag bor i en stadsdel som anses vara gräddhylla, jag klättrar ett steg högre.
Så kommer den dagen jag träffar min partners föräldrar första gången. Vi sitter i den stora matsalen på Östermalm och pappan tittar på mig och frågar:
"Vad tycker du om presidenten i Indonesien?" Sedan vänder han sig till sin son och säger uppmanande, "Adde, gå in och hitta en karta och leta upp Indonesien och visa oss vart det ligger." Jag skruvar obekvämt på mig. Borde jag veta något om Indonesiens president? Borde jag ens ha en åsikt om det?
Någonstans däremellan söker jag jobb. På ett ålderdomshem. Chefen kommer ut i hallen där jag väntar med en annan ung kvinna med råttblont hår. Chefen går fram till den unga kvinnan bredvid mig:
”Maria Svennebananefternamn!”
Den unga kvinnan tittar förbryllat upp.
”Näe, det är jag.” Jag ställer mig upp demonstrativt.
”Jaha, det stod Maria Svennebananefternamn på ansökan.”
”Ja…det är jag.”
Det börjar bra med andra ord. Men det är lugnt, jag har koll på det här, jag är van, jag kan hantera sådant här.
”Du hade praktik nyligen? Gick det bra?”
”Ja, det var jättekul, men eleverna trodde att jag var ny elev.” Det faktumet fick mig alltid att skratta, to cool for school, det var jag som lärare kan jag lova.
”Jaså? Varför då? För att du är invandrare?”
Jag kvävs på mitt skratt och stirrar på den kvinnliga chefen.
”VA?! Nej, för att jag ser ung ut.”
Vad har min etnicitet med min lärarroll att göra? Konstigt nog fick jag jobbet. Ännu konstigare var att jag tog det, men vad då, man kan inte vara så överkänslig jämt.
Tiden går och jag och min nya partner bestämmer oss för att åka till fjällen -precis som jag gjort varje vinter med min familj sedan barnsben. Vi sitter vid matbordet (varför är det alltid matbordet?) och mannen säger bekymrat:
"Ja, ni förstår det kommer inte bli så mycket sol när ni är där uppe." Han ler lite innan han tittar mot mig, "Ja, fast du behöver ju ingen sol."
"Näe, vi vampyrer har svårt för det." Min flickvän skrattar hysteriskt av både chock och förfärelse.
”Förlåt!” Utbrister hon när vi sitter i bilen.
Jag ler och avfärdar hennes ursäkt med ett skratt. ”Ingen fara, jag är van,” säger jag som om det är det mest normala som kan hända. För när man inte är så lättkränkt blir man van.
Jag har aldrig varit lättkränkt. När jag stod och väntade på bussen och pratade med en klasskamrat frågar hon mig om jag är lycklig. Jag svarar att jag är så lycklig som man kan vara som tonåring dvs allmänt EMO. Hon vänder sig mot mig och säger: ”Jag tror inte adopterade barn någonsin kan känna sig riktigt lyckliga.” Jag är 18-år och har inte riktigt än börjat hantera att samhället ser mig som icke-svensk. Jag har alltid varit svensk, i mammas ögon, i mormors ögon, i pappas ögon, i kusiners ögon, i vänners ögon, men i hennes uttalande blir jag plötsligt exotisk, osvensk och en person som kommer leva resten av livet olycklig.
Min mamma har fått slagits mot fördomar, försvarat sina barn som en lejoninna under det tidiga 80-talets ganska så trångsynta syn på mörkhyade barn. I en video på min bror där han är ett litet knyte skrattar en annan pojke:
”Micke ser ut som en bajskorv, han är en bajskorv!” Hans föräldrar skrattar med medan min mamma bestämt säger att man inte säger så.
Jag minns en dag på dagis när jag var fem eller sex år. Min bästa vän hade hår som var lika eldoranget som Pippi Långstrumps och hennes mamma hade satt upp hennes flätor med ståltråd. Kan ni förstå? Ståltråd! Att få vara Pippi för en dag! Stark, modig och vuxen. Vi tjöt all av lycka så att vi nästan storknade när dagisfröknarna sa att ”jo men visst ska vi låta resten av barnen ha flätor och fräknar, precis som pippi”. Vi köar tålmodigt (så tålmodigt 5-åringar kan köa) för att förvandlas till Pippi. Jag ser linjen bli kortare och kortare och till slut när jag tror att jag inte kan vänta längre blir det min tur. Min dagisfröken låter händerna falla till sidan och skrockar lite.
”Men Maria, du kan inte va Pippi. Pippi har ju inte svart hår.”
Mitt 5-åriga jag accepterar detta med stor besvikelse. Så klart. Vad dum jag är. Pippi har rött hår, ljus hy och gröna ögon. Hon har inte svart hår, bruna, nästan sneda ögon. Jag kan vara någon som har en rishatt på huvudet. Mitt 5-åriga jag accepterar att Pippi inte kan vara svarthårig. Mitt snart 31-åriga jag vill hitta närmsta tidsmaskin åka tillbaka till den dagen och lägga händerna på mitt 5-åriga jags axlar och säga:
”Du kan vara vem du vill, vad du vill.”
Men just ja, nu ska jag inte vara så jävla lättkränkt.
Men när en svensk, vit kvinna i sina bästa år säger åt mig och andra som presenteras i Kalle Ankas Julafton med föråldrade, stereotypiska och rasistiska illustrationer att vi inte ska vara så jävla lättkränkta då blir jag kränkt. Vad vet du om mitt liv? Byt plats med mig en kväll på korgen och berätta för mig sen om du tycker att jag är så jävla lättkränkt efter att den 5:e feta, vithåriga mannen frågat om jag är från Thailand. Kom tillbaka när du kör tåg en dag, precis som dina andra kollegor och får höra att ”i Sverige så väntar vi minsann på trafikanter”. Kom och kalla mig lättkränkt när ett parti sitter i Riksdagen som anser att det här landet inte längre är ditt.
De SD-vibbar som smyger sig in i fler och fler statusar oroar mig. Att diskussioner om Kalle Ankas Julafton snabbt och ofta rör sig mot diskussioner om muslimer och invandrare får mig att undra vart vi är på väg någonstans. När jag ser hetsen över svenskheten på facebook och jag ser folk gilla ”Rör inte våra svenska traditioner” gör det mig i ärlighetens namn ledsen. Jag blir genuint ledsen att så många här på facebook tycker att 5 sekunders film är mer viktigt än andra människors välmående. Där en uppenbar pickaninny skuttar omkring för tittarnas underhållning. Vet de flesta av er ens vad en pickaninny är och varför den skapades? Förstör det verkligen er jultradition att en sådan nidbild tas bort från en tecknad film?
Jag och min familj har en tradition och det är att vara tillsammans. Min familj är det heliga för mig, inte Kalle Ankas Julafton. Att vara snäll och omtänksam mot mina medmänniskor, det är heligt för mig.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte vad som bekymrar mig mest i debatten kring Kalle, att traditioner kommer före människor eller att "friend" efter friend här på facebook hamnar i raderaslistan.
"Va inte så lättkränkt, Bali, varför ska du ta bort dem för?"
Jag kan inte alltid styra vad jag hör ute i samhället, men det här är min facebook och jag kan styra vad jag behöver läsa när jag loggar in här.
Jag är uppvuxen i Sverige, jag har min familj här, min mamma har blont hår, blå ögon och ett efternamn som osar svensk. Jag ogillar starkt när människor inkräktar min personliga rymd och gillar inte alls konflikter. Jag dricker lagom med glögg, sjunger lagom högt i hytten och är så där lagom temperamentsfull som bara svenskar kan vara. I mitt pass står det ’Svensk’, men när jag tittar mig i spegeln ser jag en annan hudfärg, en annan hårfärg och andra etniska drag än de välkända och väldigt stereotypiska svenska dragen. Men jag pratar ju flytande svenska -utan brytning- nog har jag klättrat längst den svenska stegen! Jag bor i en stadsdel som anses vara gräddhylla, jag klättrar ett steg högre.
Så kommer den dagen jag träffar min partners föräldrar första gången. Vi sitter i den stora matsalen på Östermalm och pappan tittar på mig och frågar:
"Vad tycker du om presidenten i Indonesien?" Sedan vänder han sig till sin son och säger uppmanande, "Adde, gå in och hitta en karta och leta upp Indonesien och visa oss vart det ligger." Jag skruvar obekvämt på mig. Borde jag veta något om Indonesiens president? Borde jag ens ha en åsikt om det?
Någonstans däremellan söker jag jobb. På ett ålderdomshem. Chefen kommer ut i hallen där jag väntar med en annan ung kvinna med råttblont hår. Chefen går fram till den unga kvinnan bredvid mig:
”Maria Svennebananefternamn!”
Den unga kvinnan tittar förbryllat upp.
”Näe, det är jag.” Jag ställer mig upp demonstrativt.
”Jaha, det stod Maria Svennebananefternamn på ansökan.”
”Ja…det är jag.”
Det börjar bra med andra ord. Men det är lugnt, jag har koll på det här, jag är van, jag kan hantera sådant här.
”Du hade praktik nyligen? Gick det bra?”
”Ja, det var jättekul, men eleverna trodde att jag var ny elev.” Det faktumet fick mig alltid att skratta, to cool for school, det var jag som lärare kan jag lova.
”Jaså? Varför då? För att du är invandrare?”
Jag kvävs på mitt skratt och stirrar på den kvinnliga chefen.
”VA?! Nej, för att jag ser ung ut.”
Vad har min etnicitet med min lärarroll att göra? Konstigt nog fick jag jobbet. Ännu konstigare var att jag tog det, men vad då, man kan inte vara så överkänslig jämt.
Tiden går och jag och min nya partner bestämmer oss för att åka till fjällen -precis som jag gjort varje vinter med min familj sedan barnsben. Vi sitter vid matbordet (varför är det alltid matbordet?) och mannen säger bekymrat:
"Ja, ni förstår det kommer inte bli så mycket sol när ni är där uppe." Han ler lite innan han tittar mot mig, "Ja, fast du behöver ju ingen sol."
"Näe, vi vampyrer har svårt för det." Min flickvän skrattar hysteriskt av både chock och förfärelse.
”Förlåt!” Utbrister hon när vi sitter i bilen.
Jag ler och avfärdar hennes ursäkt med ett skratt. ”Ingen fara, jag är van,” säger jag som om det är det mest normala som kan hända. För när man inte är så lättkränkt blir man van.
Jag har aldrig varit lättkränkt. När jag stod och väntade på bussen och pratade med en klasskamrat frågar hon mig om jag är lycklig. Jag svarar att jag är så lycklig som man kan vara som tonåring dvs allmänt EMO. Hon vänder sig mot mig och säger: ”Jag tror inte adopterade barn någonsin kan känna sig riktigt lyckliga.” Jag är 18-år och har inte riktigt än börjat hantera att samhället ser mig som icke-svensk. Jag har alltid varit svensk, i mammas ögon, i mormors ögon, i pappas ögon, i kusiners ögon, i vänners ögon, men i hennes uttalande blir jag plötsligt exotisk, osvensk och en person som kommer leva resten av livet olycklig.
Min mamma har fått slagits mot fördomar, försvarat sina barn som en lejoninna under det tidiga 80-talets ganska så trångsynta syn på mörkhyade barn. I en video på min bror där han är ett litet knyte skrattar en annan pojke:
”Micke ser ut som en bajskorv, han är en bajskorv!” Hans föräldrar skrattar med medan min mamma bestämt säger att man inte säger så.
Jag minns en dag på dagis när jag var fem eller sex år. Min bästa vän hade hår som var lika eldoranget som Pippi Långstrumps och hennes mamma hade satt upp hennes flätor med ståltråd. Kan ni förstå? Ståltråd! Att få vara Pippi för en dag! Stark, modig och vuxen. Vi tjöt all av lycka så att vi nästan storknade när dagisfröknarna sa att ”jo men visst ska vi låta resten av barnen ha flätor och fräknar, precis som pippi”. Vi köar tålmodigt (så tålmodigt 5-åringar kan köa) för att förvandlas till Pippi. Jag ser linjen bli kortare och kortare och till slut när jag tror att jag inte kan vänta längre blir det min tur. Min dagisfröken låter händerna falla till sidan och skrockar lite.
”Men Maria, du kan inte va Pippi. Pippi har ju inte svart hår.”
Mitt 5-åriga jag accepterar detta med stor besvikelse. Så klart. Vad dum jag är. Pippi har rött hår, ljus hy och gröna ögon. Hon har inte svart hår, bruna, nästan sneda ögon. Jag kan vara någon som har en rishatt på huvudet. Mitt 5-åriga jag accepterar att Pippi inte kan vara svarthårig. Mitt snart 31-åriga jag vill hitta närmsta tidsmaskin åka tillbaka till den dagen och lägga händerna på mitt 5-åriga jags axlar och säga:
”Du kan vara vem du vill, vad du vill.”
Men just ja, nu ska jag inte vara så jävla lättkränkt.
Men när en svensk, vit kvinna i sina bästa år säger åt mig och andra som presenteras i Kalle Ankas Julafton med föråldrade, stereotypiska och rasistiska illustrationer att vi inte ska vara så jävla lättkränkta då blir jag kränkt. Vad vet du om mitt liv? Byt plats med mig en kväll på korgen och berätta för mig sen om du tycker att jag är så jävla lättkränkt efter att den 5:e feta, vithåriga mannen frågat om jag är från Thailand. Kom tillbaka när du kör tåg en dag, precis som dina andra kollegor och får höra att ”i Sverige så väntar vi minsann på trafikanter”. Kom och kalla mig lättkränkt när ett parti sitter i Riksdagen som anser att det här landet inte längre är ditt.
De SD-vibbar som smyger sig in i fler och fler statusar oroar mig. Att diskussioner om Kalle Ankas Julafton snabbt och ofta rör sig mot diskussioner om muslimer och invandrare får mig att undra vart vi är på väg någonstans. När jag ser hetsen över svenskheten på facebook och jag ser folk gilla ”Rör inte våra svenska traditioner” gör det mig i ärlighetens namn ledsen. Jag blir genuint ledsen att så många här på facebook tycker att 5 sekunders film är mer viktigt än andra människors välmående. Där en uppenbar pickaninny skuttar omkring för tittarnas underhållning. Vet de flesta av er ens vad en pickaninny är och varför den skapades? Förstör det verkligen er jultradition att en sådan nidbild tas bort från en tecknad film?
Jag och min familj har en tradition och det är att vara tillsammans. Min familj är det heliga för mig, inte Kalle Ankas Julafton. Att vara snäll och omtänksam mot mina medmänniskor, det är heligt för mig.
//Klas-Kenny
