Till att börja med är det inget en man/kille ska säga om sig själv.
Men det är bara en i raden av saker som suger med mig.
För att förklara varför är det några grejer jag måste avslöja att jag insett det senaste året.
Jag är ful. -Jag har aldrig sett mig själv som särskilt ful. Men tydligen har jag fel. Och ju mer jag analyserar mitt utseende och jämför det med vad folk uppskattar, särskilt här i sverige, så förstår jag att jag har trott fel om mig själv. Jag ser inte ut som någon typisk svensk kille, då jag har lite utländskt påbrå, vilket verkar vara en stor nackdel i de flesta sammanhang. Jag har testat registera mig på nätdejtingsidor på skoj. Typ alla dissar mig antingen för att jag är för ful, eller för att jag ser för ointressant ut.
Jag är hyfsat smart, men ingen bryr sig. -Är man ful, så får man ingen erfarenhet och ingen vill ha med en att göra. Att prata om mitt privatliv existerar inte, för jag har inget liv i princip.
Jag gillar musik, särskilt rockmusik. -Men jag gillar musiken, inte något som kommer med en särskild dyrkan av musiken, alltså en särskild livsstil. Att överhuvudtaget identifiera sig med någon grupp känns avlägset för mig. Tråkig igen??
Det är skitsvårt att snacka med tjejer som vän, eftersom de tror man stöter på dem. -Både vänner både kvinnliga och manliga är svårt att skaffa. Saknar man erfarenhet är man en nobody. Jag är inte tillräckligt "ytligt intressant", utan är mer djup då jag i stort sätt bara umgås med mig själv.
Jag vet inte vem jag är och vad jag vill. -Har typ levt utanför det mesta länge. Det betyder att jag aldrig gör något roligt eller något som sätter igång mina tankar. har absolut INGENTING med mig från min sk familj. Vill känna saker, men känner bara en tomhet. Ok, ni kanske tänker att det är ju skönt, då kan man göra vad man vill. Då kan jag flytta till säg Burundi. Men det känns ju bara som en extrem extensiell kris. Det har ju inte en kopplingt till någonting!
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
