2013-01-23 17:49
Ibland är jag medveten om hur otroligt mycket liv det kommer finnas kvar när jag dör, och då känns döden väldigt överkomlig. När det är dags kommer så många fina människor vara mitt uppe i allting och världen gå vidare. (Jag har gått runt och funderat på ett sätt att uttrycka det där rätt länge, men än så länge har jag inte kommit på någon bra formulering.)
När jag väl är rädd är det snarare en rädsla för att inte vara nöjd med mitt liv, att inte ha påverkat någonting till det bättre, att känna att jag har missat någonting riktigt viktigt. That kind of stuff. Döden själv är jag inte rädd för, om man kan säga så. Relevant:
I vanliga fall är jag inte rädd för att människor runt mig skall dö förrän jag påminns om det. Då blir jag mest ledsen eftersom relationer är så jävla svåra och jag i princip aldrig känner att jag är nöjd med hur de ser ut. Vet att jag kommer ha sådan sjuk ångest när någon i min familj dör på grund av saker som har och inte har sagts och gjorts. Gah.
Allt kanske i själva verket är väldigt allvarligt.