Jag kan börja med att berätta att när jag var 9-10 år så slog hon mig i ansiktet med knytnävarna, på grund av en sak som jag inte ens hade gjort. Hon trodde att jag tagit hennes Nokia-telefon. However, hon var väldigt ledsen efter det. Jag fick gå till skolan med solglasögon dagen efter, och jag tackar gudarna att det inte var vinter.
En gång när jag tog av de frågade min vän vad som hänt, jag sa att jag ramlat. Hon var tveksam men lät saken vara. Hon har gett mig några örfilar här och till, hon har förstört mitt viktigaste arbetsmaterial (loggboken) så att jag behövt köpa nytt. En gång slog hon mig på handen så hårt att jag kissade på mig, och jag fick vara hemma och smörja med en kräm, kommer inte ihåg vad den heter men någon vuxenkräm.
Det hade säkert varit värre om mina föräldrar varit skilda. Hur som helst, idag så förstörde hon mitt smink. Mitt smink. Hon bara tog sminkväskan och kastade den. Jag minns fortfarande skriket. Mina fina ögonskuggor, jag som hade mest smink i klassen, allting bara förstördes. Jag grät och grät. Jag tror inte att det här är ett normalt beteende. Jag har aldrig hört talas om en mamma som gör sådant.
Snälla, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är tretton år och är otroligt rädd, men jag vill inte bo på fosterhem utan jag vill bo med mina föräldrar men att min mamma ändrar på sig. Jag tvingar mig själv att tänka att jag ska fixa det här, jag ska klara skolan och bli det jag vill bli, men det är svårt när jag inte får den hjälp andra barn får. Hur kan jag göra så att det inte är så här?
(Hennes mamma hade en sjukdom som heter schizofrini (stavning) om det kan vara något.)
är det något fel på henne?
Kanske har skrivit det i texten, men mormor har schizofrini (ser i syne) och hon har berättat för mig att när mamma var liten stack hon barnen med gaffel i ögonen..
Statusbarn