Hej! Innan jag börjar berätta om mitt problem så kanske är det bra att jag berättar lite om mig själv.
Jag är 21år gammal född i Sverige men mina föräldrar kommer från nordafrika och jag pluggar på högskolan just nu. Lever med min morsa men är inte helt nöjd...vilket fick mig o fundera på att gå till en psykolog.
Problemet är inte att jag lever med min morsa utan är osäker om det beror på ensamheten jag har haft länge...länge kanske sen jag föddes?
Ska inte dra ut på d hela kan spola fram lite. I början av förra året gick jag mitt första år på högskolan och hade det väldigt tufft med mina studier som jag inte visade mkt intresse för. "som man bäddar...". Tills hon kom...
Är väldigt troende för min religion men under den tiden kändes det väldigt tufft och att mina dgr va räknade på den skolan ja gick på. Den tjejen va heeeelt annorlunda från alla typ av tjejer jag känt om d nu är en utlänsk eller en svensk. Hon sträckte ut sin hand o erbjöd sin hjälp till mig med mina studier även fast hon gick på gymnasiet och är 2år yngre än mig (lite pinsamt). Med tiden börja jag tycka om henne hon är inte den dröm tjejen jag önskar mig men hon hade allt jag önskade mig! Hon såg helt bra ut men bortsett från utseendet så är hennes inre ngt helt annat helt annorlunda. Med tiden började vi kma närmare och vi har bara snackat o messat varandra och träffats 4ggr men första gången va den avgörande om d blir ngn fortsättning elr inte.
Hon sa till mig en dag att hon inte tänker fortsätta ha kontakt med mig om vi inte har ngt offentligt som förlovning och det är pga kulturella anledningar och det har jag full förståelse för och jag accepterar det. Hennes föräldrar hade för mkt krav på mig som utbildning och att vara ambitiös osv. Sakta men säkert började hon backa från mig hon bor inte i samma stad heller.. tills det kom den dagen jag behövde henne men innan dess så hade min farsa åkt ner till hemlandet och det va hans sista besök och under den tiden blev jag tsm med en annan svensk tjej som va långt ifrån ett seriöst förhållande kalla det va ni vill men ja ville bara rymma från vad? Jo, från mina problem jag har med studierna. Hur som helst kom min farsa tbx till Sverige och det tog bara en vecka då han fick hjärtattack... under den tiden behövde jag henne verkligen men istället gjorde hon slut med mig och där kände jag mig helt ensam. Hade min familj o några få vänner som stöttade mig men jag kände att jag verkligen behövde henne den tjejen jag verkligen tkte om.
Vi har haft kontakten ett tag efter att min far gick bort men det känns ändå som att hon skriver till mig när hon behöver mig men inte annars?
Jag vet inte vad jag ska skriva mer men jag tror jag behöver prata ut med ngn som kan råda mig. Men tror ni jag behöver gå till en psykolog eller finns det ngn här som är villig att hjälpa?
Tack i förhand :)
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!