Hejsan! Jag skulle vilja veta vad ni tycker och tänker. För jag vet inte längre om detta är rätt eller fel, normalt eller inte..
Jag ska försöka ta det lite kort. Jag är en tjej på 18 år och bor just nu hemma hos min pojkvän. Jag har en styvmamma, min pappas tjej. När min pappa först träffade denna tjej för ca 9 år sedan så gillade jag henne inte, jag avskydde henne. Att jag inte gillade henne berodde inte på att jag var avundsjuk eller sådär som det kan vara. Hon gjorde en massa konstiga saker, ska inte ta upp allt. Jag och min lillasyster fick tex inte komma dit, alltså hem till min pappa och henne men däremot fick hennes tre egna barn komma dit. Jag sa till min pappa såå många gånger att hon inte är bra, men han lyssnade inte och sen hade vi ingen kontakt på ca 4 år, mer än att vi pratade i tele men jag fick aldrig träffa min pappa själv som jag ville, på café eller liknande. Hon var alltid tvungen att vara med, så jag ville inte. Däremot fick min pappa ha "egen tid" med hennes barn och hitta på grejor, för det var ju viktigt. Ska även tillägga att dom drack en hel del.
Sen har det gått några år och vi fick kontakt för ca 1 årsen igen och har umgåtts, dom har slutat dricka och det är ju bra. Jag har "glömt" det dom gjort mot mig och min syster för att vi ska kunna vara vänner men jag mår egentligen så dåligt av att vara i hennes närhet. Kan bli ganska deppig efter att jag umgåtts med henne. Hon trodde att mitt beteende när jag var yngre var en fas och att det bara berodde på mig och att jag var tonåring. Det var ingen fas men jag låter henne tro det. Hon har aldrig bett mig om ursäkt för att hon skickade hem mig mitt i natten när jag var 11. Eller alla gånger hon kallat mig psykopat. Eller att hon tagit min pappa ifrån mig och min syster och hennes barn fått ha en bra relation till honom och han gör att för dom.. Hon har ens aldrig nämnt detta, utan bara det jag gjort och det är inte så att jag gjort en massa hemska saker. Jag har sagt till min pappa att jag tycker att det är något fel på henne och att han är så jävla feg.
Men iallafall, när vi umgås kan hon kläcka ur sig en massa saker. Hon ska alltid vara över en på något viss. Är man nöjd med något och gjort nått bra så måste hon ändå alltid säga något negativt. Hon har kallat mig dum för att jag inte använder en massa fina och gamla ord och sagt taskiga saker till min syster för att hon inte kan vissa grejor som hennes två barn. Hon ser mig som hennes vän, hennes "dotter". Jag säger inte längre ifrån såsom jag gjorde när jag var yngre eftersom jag vet att gör jag det kommer hon ta min pappa ifrån mig och han kommer gå med på detta.. Jag håller oftast bara med henne men jag skulle vilja säga såå mycket till henne. Men på något sätt skulle det ändå kännas konstigt att säga till henne eftersom vi är "vänner". Vet inte hur jag ska förklara det men ja, man ska ju kunna säga till sina vänner men man måste hålla med henne. Dessutom lyssnar hon knappt på andra utan bara pratar och pratar om sig själv. Man får knappt säga något och tillslut har man ändå ingen lust att säga något så jag är mest tyst.
Dom har aldrig hjälp mig med något eller jag jag har ju fått vissa grejor och så ibland och blivit bjudna på mat men jag har aldrig bott hemma hos dom eller varit där varannan vecka så dom har aldrig behövt betala för mig eller liknande. Förr förra året var jag tvungen att flytta från min mamma pga problem hemma och jag flyttade då till min pojkvän jag var då 16 och hade inga pengar eller något. Min pojkvän hjälpte mig mycket men vi hade inte särskilt mycket pengar. Jag var alltid hungrig och inte ens då hjälpte min pappa mig, knappt.. Utan jag fick bo hos andra som inte egentligen har något ansvar för mig, min styvmamma gillar inte min pojkvän och tyckte det var kasst att jag får bo här men ändå ville dom inte ta något ansvar. Min syster har även hamnat i fosterhem och har bott på olika ställen i ett år. Dåliga ställen. Innan hon hamnade på fosterhem så fick hon bo hos min pappa och henne för att hon skulle slippa flytta runt. Hon bodde där i 2 månader innan dom kasta ut henne pga att min syster hade velat umgås med kompisar och inte bara sitta på sitt rum som dom sa åt henne att göra. Hon fick endast umgås med min styvmammas barn. Tillslut sa min styvmamma att hon inte ville ha en ful tonårig i sitt hem som inte är hennes.. Jag är så ledsen att jag inte kunde hjälpa min syster och för att hon råkat illa ut på fosterhem, Hon har ett stort ärr på halsen för att ett annat fosterbarn slog henne med en flaska. Hon kom sedan till en annan familj där mamman bara var intresserad av pengarna. Men nu har hon kommit till ett ställe för tjejer där det finns vuxna hela tiden och dom ska hjälpa en där. Men det ända min styvmamma säger är att hon saknar sina barn (dom har inte umgåtts på ca 1 år) och att allt annars har varit bra. Hennes barn bor inte i något fosterhem utan hos sin pappa och det är ingen fara med dom.
Det är inte bara jag som ogillar min styvmamma utan flesta Min äldre bror och syster hatar henne och har sagt till henne och min pappa många gånger. När man skriver eller ringer min pappa är det oftast hon som svarar, han svarar aldrig själv på sms. Mina äldre syskon har ingen kontakt med dom längre. Jag är väl den ända dom har kontakt med, i familjen då. Hon snackar alltid en massa skit om mina syskon dessutom.
Vad är det för fel? Jag visste inte vart jag skulle vända mig. Jag kan inte direkt prata med någon om detta. Jag önskar att vi alla kunde vara vänner men jag vet inte vad jag ska göra. Något kanske kan komma med råd :)
Ursäkta att det blev så långt och rörigt kanske. Men är något oklart så fråga gärna :)
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
