Jag har alltid haft få vänner, men nu känner jag att situationen börjar gå ordentligt utför. Känner mig ofta deppig och gråter. Ser knappt någon mening med livet längre. Vore mycket enklare att gå och hämta kökskniven...
Det började redan när jag var liten. Jag var blyg och tystlåten och därför uppfattades jag som annorlunda och mystisk. Ingen ville vara med mig. Jag ville inte visa att jag var ensam, speciellt inte i skolan, och därför försökte jag umgås med ett tjejgäng i klassen. Dock var de inte snälla mot mig. Det var många gånger jag låste in mig på toan, grät och väntade ut tiden tills lektionen skulle börja igen. Skolan för mig var ett helvete.
Högstadietiden var bättre. Blev bra kompis med en annan tjej som också var blyg. Vi umgicks både i skolan och på fritiden. Tyvärr flyttade hon strax innan gymnasiet skulle börja och då blev jag såklart ensam igen. Gymnasieåren var okej men långt ifrån bra. Hade ingen nära vän men det var iallafall ingen som sprang iväg så fort jag kom.
Nu är jag 20 år. Är timanställd inom vården och jobbar då och då, men varför ska jag jobba egentligen? Orkar knappt andas längre.
Kompisen som jag lärde känna under högstadiet är fortfarande min vän, men vi bor för långt ifrån varandra för att kunna träffas mer än max ett par gånger om året. Ser verkligen fram emot de tillfällena.
Det enda jag vill med hela min text är att få prata av sig lite. Kanske att någon är i en liknande situation? Vad ska jag göra för att få börja leva livet?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
