Hejsvejs!
Idag hade jag och mamma samma gamla vanliga diskussion igen. Min mamma tycker att jag hela tiden är hemma och sitter hela tiden framför en dator och spelar spel och skiter i skolan, skiter i vänner, skiter i allt rent ut sagt.
Nu ska jag inte ljuga, jag gillar att spela dataspel. Men faktum är att jag har 4-5 vänner som jag verkligen trivs med, jag sköter skolan(gör alla läxor, har fått 1 underkänt prov under hela min skoltid). Oftast på helgerna ringer/smsar jag efter någon kompis(oftast en av dem) så fort jag kommer upp och vi brukar spela fotboll och spela tv-spel, mm.
Hon påstår att det finns så mycket annat och göra. Då brukar jag säga så här:
" En 16 årig kille, som inte kan ringa sina kompisar för de är borta, har inget annat att göra förutom att sitta framför datorn" Då brukar hon säga att dom städar hemma och hjälper till i hemmet. Jag kan visserligen träna, gå ut och springa men det tar ju inte mycket tid.
Jag oftast bra med det här. Dock har jag haft 2 skitveckor, nu när jag börja gymnasiet och min mamma är varit en ängel genom att stötta mig.
Jag har dock en liten social fobi. Ibland flyter allt på och jag kan vara jättesocial, men ibland får jag ngn slags blackout och börjar utforma massor av konstiga meningar.
Jag tycker att hon ska släppa taget om mig ibland och sluta bestämma seriöst allt jag ska göra. Jag har sagt åt henna att göra det och vi gjorde ett test. Det tog några timmar innan vi var tillbaks på samma gamla spår igen.
Så jag vill gärna han en objektiv syn på det här. Vem har rätt? Borde jag lyda mamma på allt hon säger. Att jag ska gå dit, göra det och det här, göra saker som jag inte vill, etc
Vet inte om jag la tråden rätt*
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
