Den här frågan kommer från en anonym medlem och är besvarad av våra kunniga sexperter.
Besök Sex och Sinne här om du vill ställa en fråga anonymt också!
Hej på er,Besök Sex och Sinne här om du vill ställa en fråga anonymt också!
Jag är 16 år och har precis börjat på gymnasiet. Dock så finns det ett problem. Jag kom alldeles ny på skolan såsom många andra och vad brukar man annars göra en att skaffa nya vänner. Hade en kille i min klass som påminde mycket om en gammal klasskamrat(högljud,irriterande och delvis mallig). Så jag brydde mig inte så mycket om honom.
Men någon vecka senare så satt vi i klassrummet i par och då när vi gjorde ett skolarbete så...(detta är nog en av dom mest cliché'aste ögonblicken i kärlekens historia). Så när jag väl tittar på honom utan någon som helst anledning så på något sätt tittar jag djupt in i ögonen på honom. Det var de vackraste ögonen jag någonsin sett. Guld färgade och underbara. I det ögonblicket var jag fast.
Vi är nu jätte bra vänner i skolan och på fritiden men jag vågar fortfarande inte säga något. Här kan man säga att det skiter sig. Jag är en 16 årig kille som haft oseriösa relationer med tjejer men som inte direkt varit en stor grej. Men nu så har jag fallit för en kille som är perfekt. Man kan inte ana vad man lägger märke till då. Allt personen säger, ser ut, har på sig, allt lägger man märke till.
Jag plågar mig själv varenda dag med att på ett sätt komma närmare och närmare ett erkännande kanske man ska kalla det. Och det tär hårt. Men samtidigt är det värt det när man tänker på honom.
Jag är uppvuxen i en väldigt liberal familj och mina föräldrars måtto är "du får vara precis som du vill och tillsammans med vem du vill." Så problemet är inte att inte kan komma ut ur garderoben utan just, är det värt det?
Vill jag verkligen stämpla mig själv för resten av mitt liv som bisexuell. Vad missar jag? Ifall det inte skulle bli något? Har det varit i onödan?
Jag blir väldigt svartsjuk när andra pratar med honom. När jag inte kan hitta honom blir jag sur. Saknar honom hela tiden. Och jag kan inte säga något om det.
På något sätt har jag lyckats få ur honom att han är singel och att han inte tycker det är något fel med HBTQ. Han är väldigt smart också. Men samtidigt är det dödsdömt eftersom jag vill bespara honom tanken om att jag gillar honom. Jag vill inte förstöra vår kompisrelation. Och jag vill verkligen inte att han ska lida ifall jag säger något.
Jag själv är en väldigt stark person. Mobbing rår inte för mig längre, jag gör som jag vill. Säger till när det blir fel. Ärlig. Men detta är för mycket.
Jag lever under press, depression och loveless.
Hade varit enormt tacksam om feedback. Både en första spontan kommentar och efter det en mer ingående. Hade varit perfekt.
