Svar till audio86hifi [
Gå till post]:
Det är väldigt svårt att ändra på sig, men ibland är det värt det.
Jag har under stora delar av mitt liv varit blyg, tystlåten och tillbakadragen. Jag har krupit längs väggarna, inte velat stå i centrum och jag trodde att jag trivdes med det. Jag blev obekväm om jag hamnade i en situation där jag var tvungen att få folks uppmärksamhet, t.ex. under redovisningar i skolan, eller om jag var intresserad av en tjej.
Jag tvingades att redovisa olika arbeten i skolan, men det var ingen som tvingade mig att gå fram till den där tjejen, att ta en del av den kakan som livet faktiskt är. Det handlar inte bara om tjejer, det handlar om att våga ta för sig av livet. Det finns massor att uppleva, massor att göra och lära, bara man törs ta för sig av det. Det tog mig väldigt lång tid att komma ur min bubbla, att inse att jag inte alls var nöjd med att stå bredvid och titta på medan livet spelades framför mina ögon. Nu kanske jag låter väldigt fjantig, men det var
precis så det var. Jag såg det inte då, jag trodde att jag var nöjd i min lilla bubbla, men det var jag inte.
Det som fick mig att inse att jag inte var nöjd var just en tjej. Jag var dunderförälskad i en tjej, helt galet besatt av henne, men jag vågade inte göra någonting. Jag vågade inte ta det steg som krävdes och jag såg hur hon sakta med säkert rann ur händerna på mig, hur kärleken dog ut, hur vänskapen sakta men säkert försvann. Jag pratade med den här tjejen typ 2 år senare, efter att känslorna lugnat sig och det visade sig att hon hade känt precis likadant. Hon hade varit galen i mig, men jag var blind av kärlek och såg inte hennes närmanden, samtidigt som jag själv inte vågade närma mig. Jag gick mer eller mindre och "led" i 2 år, för att jag inte vågade prata med henne, för att jag inte klarade av att ta det steget. Hade jag bara gått fram, hade jag bara hittat modet att faktiskt berätta för henne hur jag kände så hade jag kunnat bespara mig dessa två år och jag hade förmodligen slutat upp med den här tjejen, i alla fall för ett tag.
Vad jag menar är helt enkelt att man måste våga ta för sig av livet. Jag vågade inte ta för mig, men fick mig en rejäl ögonöppnare som totalt förändrade mitt liv. Efter det här så spräcktes min bubbla, jag insåg att jag inte alls var nöjd med vem jag var, att jag ville förändras. Jag ville bli mer utåtgående, mer social. Jag ville våga ta för mig av allt det som livet har att erbjuda, inte enbart nöja mig med det som fanns inom min direkta räckvidd.
Jag bestämde mig för att förändras och sakta men säkert nådde jag dit. Det gäller bara att ha ett mål, att sätta sig själv i situationer som man inte är helt bekväm i och att fortsätta puscha gränserna. Jag lever fortfarande i en bubbla, det tror jag att vi alla gör om jag ska vara helt ärlig, men allt eftersom jag pushar gränserna, vad jag är bekväm med så växer bubblan. Jag mår helt sinnessjukt mycket bättre nu än jag gjorde för 2-3 år sedan. Jag trodde att jag hade det bra förut, jag trodde att jag var nöjd, att det var så som mitt liv skulle vara.
Jag hade fel.