Tjena!
Jag är en 21 årig kille, hade en perfekt uppväxt, studerar på universitetet har alltid haft mängdvis med kompisar och egentligen aldrig haft några problem med någonting.
Men ändå mår jag skit! Jag vet inte om det är någon depression jag lider av eller vad fan det kan vara, jag kan inte sätta fingret på just varför jag mår dåligt men jag har en ständig ångest som bara tynger ner mig, egentligen ingen press från föräldrarna om t.ex utbildning men eftersom dom är högt utbildade vill man ju inte göra dom besvikna och är ganska säker på att dom skulle bli det om jag inte utbildade mig, det är inget dom säger utan bara jag som antar, jag studerar ett program som jag är intresserad av men utbildningen har egentligen förstört mitt intresse för det.
Kan inte riktigt tala med mina föräldrar om mina problem då jag faktiskt inte vet vad jag har för problem, även om jag står dom grymt nära så känns det fel, farsan och jag är som kompisar men det är ändå mycket han inte vet om mig, hur jag lever och liknande, har väll målat upp lite av en bild där det ser ut som jag lever ett perfekt liv, dom vet bakgrunden till mina kompisar och tror att dom är helgon eftersom dom hade en likadan uppväxt som mig men riktigt så är inte fallet, skulle göra dom galet besvikna om jag berättade hur jag egentligen hade det....
Jag är ute på krogen hela helgen varje helg, vaknar med en galen ångest, vilket garanterat många känner igen sig i men grejjen är att min ångest håller i sig till nästa fredag då det är dags att dra ut med polarna igen, har varit många helger då jag tänkt stanna hemma men det är något jag inte klarar, om jag skyller på att jag inte har pengar eller liknande så är det ingen som tror mig eller så slänger dom upp och betalar hela kvällen, min umgängeskrets är en sådan som delar på allt i vissa fall även brudar så då kanske ni förstår vilken jävla tight relation vi alla har, så är det någon som inte har pengar så löser man det på plats...
Säger man att man inte har tid så kommer dom och hämtar en ändå.
Alltid något speciellt som händer varje helg men blir ändå samma visa varje gång, nästa helg känns precis som föregående helg, jag vet att det är ett tragiskt liv men kan ändå inte ta mig ut.
Att prata om mina problem för polarna är inget alternativ då jag inte har någon aning om hur dom skulle ta det, när jag är med dom visar jag aldrig att jag mår eller har mått dåligt utan har ett perfekt skal där allt verkar hur bra som helst, vad jag kan se så mår dom också hur bra som helst men det kan ju vara att dom också har ett skal där det bara ser bra ut.
Jag har väldigt svårt vid att verkligen fästa mig vid en person men är väldigt säker på att jag skulle må väldigt bra utav att ha en flickvän som jag kan lita på och prata om allt med men allting blir bara korta grejjer och rinner ut i sand, detta är pågrund utav att jag som sagt har svårt att verkligen fästa mig vid någon, det blir att man träffas någon månad och sedan börjar jag ta mer och mer avstånd, varför vet jag inte och just detta får mig att må väldigt dåligt då jag "dissar" dom på ett fult sätt och jag själv vet att dom mår dåligt att bli avvisade på det sättet, tjejer som jag vet att jag skulle falla pladaskt för vågar jag inte ens ta chansen på då jag själv är rädd att bli avvisad på det sättet jag avvisar vissa tjejer.
Som sagt så kan jag inte sätta fingret på varför jag mår dåligt men har en ständig ångest och mår dåligt på vardagarna, det enda jag gör på vardagarna är att träna gym och plugga.
På min text förstår man nog inte att jag mår så dåligt som jag gör.
Vill bara att en psykolog skall hjärntvätta mig och säga att allt är bra, men vet inte om jag riktigt vågar då jag verkligen inte vill att någon skall veta om att jag går till en psykolog, tragiskt men sant...
Egentligen ganska värdelös och patetisk text men kändes gött att skriva av sig.
Är det någon som vill agera psykolog eller har liknande problem, eller bara prata så kan ni antingen skriva här eller lägga till mig på kik: Phuckit92
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!