Fascismen ses ofta som en specifik historiskperiod med tydliga kopplingar till Hitler och Mussolini där fascismen var en revolt mot modernismen och upplysningen. Hitlers självmord 1945 utgjorde i så fall fascismens Götterdämmerung. De partier vi ser ute i Europa idag skiljer sig från de fascistiska rörelserna under 1900-talets första halva. De har helt andra förutsättningar och därmed är det rätt ointressant när man diskuterar politisk fascism idag att hela tiden hänvisa till tidigt 1900-tal. Europas fascistiska rörelser kom att förändras under slutet av 60-talet. Därav talar vi om neofascism eller rentav post-fascism idag. Förändringen skedde under ledning av filosofen Alain de Benoist. Nu skulle Hitler och rasbiologin förkastas. Rasbiologin var omodern och ovetenskaplig, istället började man tala om kultur och invandring. Det mångkulturella samhället skulle avskaffas till frömån för det etnisk homogena, den moderna kosmopolitismen skulle förkastas och den västerländska demokratin skulle få stå tillbaka för idén om det ”organiska samhället.” Den nya fascismen presenterades också som ”den tredje vägen”, en rörelse som var vare sig höger eller vänster.
http://en.wikipedia.org/wiki/Alain_de_Benoist
I Sverige blev det Per Engdahl som lade den intellektuella grunden till den nya nationella rörelsen. 1979 skrev han i tidskriften Vägen framåt att det nu var invandrarna som var hotet mot Sverige. Tidigare hade det varit den världsomfattande judiska konspirationen. Engdahl konstaterar att rasbiologin är föråldrad och inte längre behövs. Svenskheten och nationen kan göras till grundvärde ändå. Kulturen byggd på en svensk identitet och svenska traditioner utgör kan utgöra grunden för nationen. Invandringskritik och kultur blev det centrala. Det var med inspiration från Per Engdahls text som Sven Davidsson grundade organisationen Bevara Sverige Svenskt som sedan ombildades till partiet Sverigedemokraterna. Invandringskritik och upphöjandet av den egna kulturen som centrala värden kanske känns igen än idag i ett visst parti, eller? ^^
http://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Engdahl
Att den fascistiska rörelsen inte skulle förändras när omständigheterna förändras är lika befängt som att socialismen eller liberalismen inte skulle förändras beroende på miljön. Med en ökad globalisering, ökad integrerad västerländsk kultur med mängder av amerikanska inslag samt ökad mångkulturalism är det knappast något konstigt att rörelsen inte ser ut som på 20-30 talen. Ingen ideologi är som den var i 1900-talets början. Löfvén är knappast någon Branting, högern under Reinfeldt vill inte som Jarl Hjalmarsson ”mala sönder den demokratiska ideologin” och Jimmie Åkesson är inte någon Mussolini-gestalt. Idag omfattar man demokratin och de parlamentariska principerna. Fascismen som begrepp är dock omstridd bland forskarna. Fascismen som idélogi är också väldigt luddig och inexakt. Ultranationalismen utgör dock en kärnpelare i fascismen både idag och under 1900-talet. Den brittiska historieprofessorn Brian Griffin använder ett ”generiskt fascismbegrepp” som omfattar alla typer av fascism. Enligt Griffin är det just den extrema nationalismen som är själva kärnan i fascismen. Hans definition lyder: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mystiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” Griffin kortar ner det hela till en definition på två ord: ”palingenetisk ultranationalism” där ordet ”palingenetisk” betyder återfödelse. Här är en valaffisch från det svenska EU-valet 2009 som anspelar på det. Gissa vilket parti den tillhör? ;)
Just ungdomlig återfödelse och framtidstro är något av ett återkommande tema inom fascismen. Den klassiska scenen i filmen Cabaret visar det på ett bra sätt när en ung pojke sjunger "Tomorrow belongs to me".
http://www.youtube.com/watch?v=LNMVMNmrqJE
Litet sidospår om nationalismen:
Visa spoiler
Till nationalismens försvar måste man dock påpeka att det finns många olika former av nationalism. Att inte göra det vore intellektuellhet ohederligt. T.ex. skiljer marxister på förtryckta nationers/nationaliteters nationalism och förtryckarnas nationalism, t.ex. imperialistiska stater. För de förtryckta staterna/folken kan nationalismen vara ett uttryck för en kamp mot förtryck medan den i andra fall används för att motivera förtryck. Givetvis finns dessutom olika grader och former av nationalism av båda slagen och nationalismen och dess uttryck kan även förändras med tiden. Det betyder att man inte kan dra all nationalism över samma kam. Historiskt sett har exempelvis irländsk, baskisk, katalansk och kurdisk nationalism representerat förtryckta nationer/nationaliteter. Deras nationalistiska ideologier är inte heller desamma. Det ska även påpekas att Griffins definition av fascism är en borglig definition där man utgår från idélogin i sig, det vill säga vad partierna säger om sig själva i idéprogram, debatter, teorier mm. För en marxistisk analys är det rätt ointressant då marxismen utgår från den materiella verklighet som råder, det vill säga de ekonomiska, sociala, politiska och historiska orsaker och faktorer som bestämmer de fascistiska rörelsernas framväxt mm. Det är härifrån som fascismen får sin näring. Särskilt viktigt är de klassintressen som rörelserna representerar, vilka klasser och ekonomiska skikt i samhället som fascismen försöker tilltala. För de flesta borgerliga fascismforskare är sådant inte särskilt viktigt. Det blev ett litet sidospår men inom historievetenskapen och statsvetenskapen arbetar man ofta utifrån olika teorier och/eller perspektiv. Jag kommer dock utgå från den borgliga analysmodellen i texten.
I SD’s fall utgör ultranationalismen solklart grunden för partiet och det finns en kontinuitet i partiprogrammet som hänger samman med Engdahls idéer. Principprogrammet från 2005, det vill säga det programmet SD faktiskt har sitt riksdagsmandat på innehåller två viktiga principer. Den första är samhällssynen. Man avvisar idén om att staten och rättsystemet är grundat i en demokratisk överenskommelse baserat på idén om samhällskontraktet, där innehållet i kontraktet ständigt förändras och justeras. Istället lyfter man fram tanken om organiska kollektiv som nationen och familjen. I principprogrammet heter det: ”Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper”. Nationen ska bestå av en gemensam identitet, ”en hög grad av etnisk och kulturell likhet”. Nationens intressen ställs över individers och gruppers särintressen, vilket strider mot idén om den liberala demokratin. Den andra principen är den om nationalismen. Ett samhälle ska helst vara ”befolkningsmässigt homogent”. Det ska råda enhetlighet i ”språk, religion, lojalitet och ursprung”. Det ska helst bara bo svenskar i Sverige. Vem är då svensk enligt SD? SD talar som bekant om den ”öppna svenskheten”, ”svensk är den som har övervägande svensk identitet och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk”. Oavsett det dubbla cirkelresonemanget så är det principen som gäller för vilka som klassas som svenskar enligt partiet. Människor med annat ursprung kan dock få bli medlemmar i den svenska nationen men principprogrammet betonar dock att ”i huvudsak ska svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar”. Svenskar är ett folk som har bott i landet sedan urminnes tider och ”Sverige är svenskarnas land”. Som grädden på moset skriver det att ”Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi”. Det tänket framkommer också i SD’s principiella idé om ”folkhemmet”. Folkhemmet må idag vara förknippat med socialdemokraterna men det var faktiskt ett gammalt nationalkonservativt ord som nazisterna använde men som S under Per Albin Hansson kom att ta över. 1979 hette det ”Bevara Sverige Svenskt”, i principprogrammet från 2003/2005 – återigen, det programmet man har riksdagsmandat på – heter det; ”Låt Sverige förbli svenskt”. Kontinuiteten från fascismen och partiets begynnelse gör sig återigen påmind.
2011 tog paritet fram ett nytt principprogram. Nu ändrade man på paritets ideologi från att ha vari en blandning av ”sekelskiftets nationalkonservatism och socialdemokratins folkhemstanke” till socialkonservatism som ny ideologisk huvudbeteckning. Enbart den gamla nationalismen som vägledande ideologi var alldeles för snäv för ett parti som både sitter i riksdagen och är representerat uti landets kommuner. Ideologin behövdes breddas och fördjupas, därav tog man till sig socialkonservatismen. Det nya programmet är lite mer städat än det gamla men den ideologiska kontinuiteten lyser ändå igenom. Socialkonservatismen sammanfattar på sätt och vis det partiet har stått för hela: nationalism, värdekonservatism och en solidarisk välfärdsmodell. Det är ytterst tveksamt om det innebär något nytt egentligen. Kontinuiteten lyser igenom. Är det verkligen så storskillnad mellan nationalkonservatism och ”nationalism och värdekonservatism”? Är det verkligen särskilt storskillnad mellan det socialdemokratiska folkhemmet och ”solidarisk välfärdsmodell”? Rimligtvis bör svaret vara nej, det är främst etiketten som har ändrats medan innehållet fortfarande är detsamma. Det nya partiprogrammet gör sitt bästa för att ta fram en sammanhållande ideologi för att legitimera invandringskritiken och svenskhetens bevarande. Nytt är dock synen på svenskheten som framhäver att det är kulturen som är det viktiga i grunden för svenskheten. Det är dock, som vi såg i inledningen, inget nytt fenomen ute i Europa utan den taktiken har varit gällande ett par årtionden nu. Programmet är dock noga med att betona att denna kulturella svenska identitet har rötter tusen år tillbaka i tiden och alltid har vilat sig mot en redan existerande svenskhet. Det nya kulturella begreppet delar in medborgarna i tre grupper. Den första är de infödda svenskarna, det är alla som är födda i Sverige eller adopteras tidigt som barn. Den andra gruppen är icke-svenskar som är ”assimilerade till den svenska nationen”. Dit räknas de med utländsk bakgrund som ”talar flytande svenska, uppfattar sig som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än någon annan nation”. Den tredje gruppen är den problematiska gruppen, de är de som inte är assimilerade enligt ovannämnda princip. Det är framförallt den gruppen som kommer få sina individuella rättigheter begränsade om Sverige tar till sig SD’s nationalistiska politik. SD skriver så här i sitt senaste principprogram:
"Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter."
Om alla oavsett nationstillhörighet ska vara lika inför lagen och ha samma rättigheter är det märkligt att de vill begränsa moskébygge men inte synagoga. Uppenbarligen har inte alla grupper samma rättigheter då eftersom enbart vissa utifrån grupprättigheter ska ha rätt att bygga sina tempel.
http://www.sydsvenskan.se/malmo/vi-vill-avveckla-det-mangkulturella-malmo/
Litet sidospår om invandringen:
Visa spoiler
I det här läget är det dock viktigt att notera att motstånd mot invandring i sig inte behöver vara ett uttryck för rasism eller fascism. Man kan t.ex. vara emot invandring för att man tror att samhället inte klarar av att hantera det, ekonomiskt utan att ha det minsta något emot kineser, araber, judar, polacker eller muslimer. Socialdemokraterna har relativt nyligen gått ut med att de är beredda att begränsa arbetskraftsinvandringen. När t.ex. byggnads eller transport facken oroar sig över att östeuropéer kommer och ”tar deras jobb” behöver det inte alls röra sig om rasism. En sådan situation kan dock lätt utnyttjas av rasister och fascister. Det kan man dock mottarbeta genom fackliga avtal som hindrar företag från att lönedumpa eller på andra sätt ställa arbetare emot varandra. Det är dock en väldig storskillnad från den typen av invandringskritik och den kontinuitet av ultranationalism som genomsyrar Sverigedemokraternas historia.
SD har precis som resten av de neofascistiska partierna ute i Europa omfattat de parlamentariska principerna. Till och med Jobbik i Ungern är för dem. I stället för diktatur är det majoritetssamhällets tyranni som skall råda. Med hjälp av demokratin kan man rycka undan individuella rättigheter för vissa grupper, t.ex. vill SD förbjuda att det byggs fler moskéer om de får bestämma. Det är både en inskränkning av den individuella rätten att utöva sin religion samt den privata äganderätten. Det är en sak att på liberala grunder rikta kritik mot att staten upprätthåller och/eller främja mångkulturen. Positiv särbehandling baserat på grupprättigheter är en form av kollektivism som det går att rikta kritik mot utan att för den sakens skull inskränka på de individuella rättigheterna. Neofascismen hotar alltså inte själva det parlamentariska systemet utan grundidén om allas lika värde i en liberal demokrati.
Det finns dock vissa problem med att kalla SD för fascister. Ett av problem är att om SD är fascister finns risken att folk tänker ”jaha, är inte fascismen värre än så här?” Vad tycker du, kan man beskriva SD som ett fascistisk, nyfascistisk eller post-fascistisk parti? Eller är det helt fel att göra det? Vad lägger du själv in för värderingar i de tre begreppen?
Jag ursäktar mig på förhand att jag antagligen inte ha särskilt mycket tid att kasta mig in i en långdebatt då jag har studier, jobb och diverse andra projekt som tar för mycket tid just nu. Ska dock svara så gott jag. Annars hoppas jag på att ni andra debatterar och att någon lärde sig något nytt av att läsa det här. :)
Ursäktar som vanligt för stavfel och otydligheter på förhand. Mvh /morgontrött Salvator.
SD's principprogram:
http://www.sdarkivet.se/program.php
https://sverigedemokraterna.se/var-politik/nationen/