Jag är en 16årig kille
Jag har under de senaste månaderna hoppat av gymnasiet, förlorat alla mina vänner, Blivit fiende med alla mina vänner(Som säger att jag behöver hjälp och har allvarliga problem, vilket jag svarade med hat), förlorat min flickvän(Som nu hatar mig och tycker jag är psyk), Förlorat mitt förra ex som tog sitt liv, jag älskade henne även efter att vi gjorde slut.
Min hjärna och mitt hjärta är ständigt ockuperat av depression och självmordstankar. Jag kan inte koncentrera mig på de enklaste sysslorna(Som att kolla på en serie) För att jag är full av mörka tankar.
Folk har alltid beskrivit mig som en empatisk och snäll person tills nu. Jag känner mig ofta som en ond person som inte gör någonting för denna värld och endast är till för att skapa hat och depression bland andra.
För att inte vara känslomässig på utsidan(Vilket jag under mina år har lärt mig är en svaghet, ovilligt) Gömmer jag mig bakom ett sexdrivet, "haffande" yttre. När jag försökte ta kontakt med mitt ex(som lever) genom denna sida, sa hon att jag har en liten kuk och då svarade jag med bl.a att hon var en känslolös hora.
Mina aktioner får mig ofta att känna mig som en hatfull och att jag förtjänar att vara ensam och deprimerad resten av livet.
Det enda ljuset i mitt liv just nu är min musik(Metalcore) som också handlar om självmord och död. Mina föräldrar och mina bröder älskar jag, men mina bröder är utflyttade, och jag är bra på att dölja detta inför mina föräldrar som fick "måttlig depression" diagnos av kuratorn.
Jag super mig ofta full på helgerna för att fly. Jag börjar ofta gråta när jag är full. En gång på en fest började några slå mig för att jag var orespektfull enligt dem. Jag lät dem slå mig, utan motstånd. Det var skönt på något sätt, som om man inte behövde stå upp för sig själv längre, man inte behöver ha kontroll.
Jag kan bara se en väg ut ur detta ensamma, deprimerande och hatfyllda liv, både i framtiden och nu tiden. Självmord eller att jag får någon annan att mörda mig. Ofta ser jag tillbaka i mitt liv och undrar hur jag blev såhär. Jag hade en bra uppväxt tills jag började bli mobbad i mellanstadiet, för att jag såg kvinnlig/homosexuell ut. Jag tror att jag började bygga upp en sköld av hat mot mobbarna, som aldrig kommer gå bort och kommer bli min egen undergång
Idag är det oftast ingen som retar mig... de flesta lämnar mig ensam och när jag kollar på dem ser jag bara kyla.
Vad skulle ni göra i min situation? Har nån empati?`Kan nån känna igen sig? Är jag ensam i denna värld?
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!