Här är den:
Hon var nästan framme nu. Tågrälsen blänkte i månljuset som sken över staden. Det var fullmåne. Det skänkte henne en känsla av lugn. Till skillnad från allt annat i hennes liv. Hon stannade framför rälsen och tvekade.
Ragnar satt försjönkt i sina tankar. Han hade kört samma bana i snart 30 år och behövde inte längre koncentrera sig på vad han skulle göra. Härnäst skulle en järnvägsväxel komma, det som skulle ta honom närmare hemåt. Närmare Agneta. Agneta, som han älskade henne. Han sa det till henne alltför sällan. Jag ska säga det till henne innan hon går till jobbet, tänkte Ragnar och suckade djupt.
Skulle hon verkligen göra det? Hon hade bestämt det för flera veckor sen, men nu, när hon stod där på rälsen i mörkret, nu när det verkligen gällde, så blev hon osäker. Hon ville inte ens tänka på vad han skulle göra när han fick reda på det. Innerst inne visste hon att han älskade henne. Men hon måste tänka på sig själv nu. Om hon backade ur nu skulle hon aldrig våga igen. Det är nu eller aldrig. Plötsligt kände hon hur rälsen började vibrera under hennes fötter. Snart var det dags.
Ragnar började närma sig slutstationen. Han var sömnig och plötsligt nickade han till för en knapp sekund. Något vitt blixtrade till framför tåget och han kastade sig med hjärtat i halsgropen efter nödbromsen. Han kände hur svetten bröt fram i pannan och slog darrande in numret på telefonen till 112. Vad hade han kört på?
Han stannade innanför dörren och kände åter igen hur tröttheten sköljde över honom. Han tog mödosamt av sig skorna men stelnade plötsligt till. Agneta. Mitt uppe i allt hade han glömt ringa henne. Han var flera timmar sen så hon måste vara utom sig av oro. Hon satt säkert i köket och väntade på honom. (gör en paus här annars blir det skitkonstigt) Men i köket fanns ingen Agneta. Istället låg det ett brev på bordet. Med bultande hjärta gick han fram och såg sitt namn skrivet i skrivstil på kuvertet. Agnetas stil.
“Älskade Ragnar, när du läser det här är jag redan borta.
Det smärtar mig att behöva göra så här mot dig men jag ser helt enkelt ingen annan utväg. Ända sedan vårt barn dog har jag burit runt på den här sorgen inom mig och jag vet att den aldrig kommer försvinna. Det är som ett hål som långsamt äter upp mig inifrån och snart finns jag inte kvar. Bara en skugga av den jag en gång var. Så tro mig, det är bättre så här. Vi kommer ses igen snart, jag lovar. Var stark.
För alltid din
Agneta”
:)))))
Det enda man kan vara säker på är att det är som det är och att det blir som det blir.
