Självklart vet jag att det inte är något fel på mig, nästan alla på Hamsterpaj måste ha ställt den frågan till sig själv någon gång. Det faktum att jag är femton och en "hormonstinn tonåring" gör ju inte direkt saken bättre, alla tonåringar har känt eller känner sig så ibland har man ju hört både en och två gånger -.- Men faktum är att jag aldrig känt mig som ett barn/tonåring. Jag vet ju att alla säger att "ta vara på barndomen", "du kommer att sakna den när du blir vuxen" och "du kommer sakna att inte behöva ta något ansvar", grejen är att jag alltid har fått klara mig själv då och då (missförstå mig INTE, mina föräldrar älskar mig och har alltid brytt sig om mig), min äldre syster har Aspergers Syndrom och har alltid fått en smula mer uppmärksamhet än jag, och jag vet ju varför, hon behöver den. När hon har fått utbrott och stökat ner så är det oftast jag som plockar upp, inte för att jag blev ombedd utan det var självmant, en reflex. Mamma har alltid känt att hon inte ägnar tillräckligt mycket tid med mig och mår jättedåligt för det (mina föräldrar skiljde sig när jag var liten så pappa har inte alltid kunnat spendera så mycket tid med mig och min syster av olika skäl, men jag älskar honom över allt annat i alla fall). Nu har min mamma slutligen nått sin gräns och har blivit deprimerad och nästan utbränd på kuppen. Pappa har flyttat närmare och jag är där nästan varannan helg. Av ren nyfikenhet gjorde jag det här testet; http://www.psykologitest.se/depression.php och svaret jag fick var 31 av 40, jag har gjort testet tidigare och fått allt från 17 - 30. Jag får ofta skuldkänslor (men det har jag alltid haft lätt att få), jag kan t.ex börja tänka på ett scenario då jag går på en gata och en äldre man går mot mig och stödjer sig på en käpp, jag sparkar sedan undan käppen och skrattar innan jag går där ifrån och lämnar mannen åt sitt öde. Usch, jag mår dåligt av att skriva det också, trots att något sådant aldrig skulle hända kan jag inte sluta tänka på det, få skuldkänslor och hata mig själv för att jag ens tänker tanken. Jag mår dåligt och det enda som kan få mig att må bättre ibland är att prata med min kompis, M som jag brukar kalla honom (eller Gandalf, men det hör inte hit), men M vet egentligen ingenting om mig eftersom jag omger mig av ett nätverk av lögner, problemet är att det inte bara är artighetslögner som t.ex "Ingen märker att du har en liten fläck på tröjan" eller nåt liknande. Sen så är jag så förbannat bra på det också (förmodligen därför som jag är så bra på poker), ingen har sett igenom en lögn jag sagt sedan jag bad om damer när vi spelade finns i sjön trots att jag inte hade några. Då var jag kanske 6-7. Jag mår dåligt av att jag ljuger så mycket men utan lögnerna skulle jag upphöra att existera. Jag kanske ljuger om att jag ljuger, man kan aldrig veta säkert. Jag skriver sanningen på internet så att vem som helst kan läsa men är livrädd för att någon jag känner ska få veta sanningen för sanningen är att jag är lika patetisk som den lilla varelsen i Harry Potter och Dödsrelikerna part 2 som ligger under en bänk på King's Cross (när han dött och pratar med Dumbledore). Jag är för feg för att orka ta itu med mitt liv och hatar mig själv för att jag gnäller om sådana ynkliga problem som mina när det finns folk som har det mycket värre än jag. Mitt liv är egentligen perfekt men ändå är jag inte nöjd. Jag har funderat över självmord men vet att jag aldrig skulle göra det jag vill inte att alla som känner mig ska behöva uthärda den sorg de förmodligen skulle känna om jag gjorde något sådant. Istället önskar jag att jag aldrig blivit född för då skulle ingen ha behövt sakna mig. Och så kastar jag bort livet som om det vore en hög med sopor och får skuldkänslor igen eftersom att livet är något värdefullt som man ska uppskatta och det gör inte jag. Enligt mig är det bara ett grymt skämt som man aldrig kommer ta sig ur levande. Gud vad mycket enklare det vore om bara var en ko istället. Man äter, sover, föder barn, blir mjölkad och bara gör sitt hela dagarna tills man hamnar på någons middagsbord. Katt vore också kul att vara. Tänk vilken frihet det skulle innebära. Moppekort måste jag skaffa mig, har redan en moppe men den får man ju inte köra än såklart -.- Det innebär ju i alla fall en viss frihet. Hade inte haft något emot att ha en egen lägenheten, katt och ett jobb på biblioteket men det går ju inte än, man måste ju tänka på studierna och allt sådant där. Måste i alla fall vara minst 16 för att få jobb på biblioteket.
Förlåt för att du varit tvungen att läsa allt det här, jag är ledsen att jag har babblat på i en evighet om mitt oviktiga trams. Hoppas du inte blev allt för uttråkad, jag var tvungen att släppa ut lite ånga. Hmm, ja, hejdå då eller något sådant. :$
Oh look - I'm opening my box of care! Oh wait - it's empty!