känns som att hela mitt liv bara är en sorglig historia. är inte så bra på att skriva, och vet inte varför jag skriver det här men ska försöka iallafall. när jag var liten typ från när jag föddes tills jag var kanske 4 år bodde jag med min mamma och pappa och mina 2 halvsystrar och 2 halvbröder (alla äldre än mig) från mammas sida som jag älskar. nästan hela min släkt har missbrukat/missbrukar något.
min pappa tog droger under säkert hela sin uppväxt och innan jag föddes med. Har svaga minnen av att pappa kom hem och gick och la sig direkt när jag hade saknat honom hela dan. vet inte om han tog starka droger fortfarande då som heroin eller kanske bara rökte lite gräs med sina kompisar men han var antingen borta eller hemma och sov hela tiden när jag var liten. kommer ihåg att jag satt brevid honom och försökte väcka honom hela tiden iallafall. sen körde mamma ut honom (var 3-4 år då tror jag) och han bodde i en bil med sin hund hela sommaren sen flyttade han till nån tjej. mamma klarade inte av att ta hand om mina syskon så dom fick bo på olika fosterhem hela sin uppväxt, vet inte varför hon behöll mig, hon valde väl att ha mig som en liten jävla gullegris. min mamma har seriösa psykiska problem, mina systrar hittade henne senast nån månad sen helt borta med ett fat med kokain i lägenheten, nu bor hon på nått behandlingshem. kommer ihåg nu på senare år att när jag var hos min farmor när jag fortfarande var i 4-5 års åldern blev jag våldtagen av nån kille i 25-35 års åldern och det dyker upp obehagligt i mitt huvud ofta.
när jag var 6 år kunde min mamma inte ta hand om mig heller längre, hon var på sjukhus mycket men kommer inte ihåg varför. då fick jag bo på ett fosterhem med 3 av mina syskon ett tag sen när jag var 7 flyttade jag ut på landet till min pappa för han hade hittat ett hyreshus där. har bott där med honom dom senaste 8 åren och han håller inte på med droger längre.
känner knappt mina bröder, träffar dom typ nån gång kanske vart tredje år, men det jag vet är att den ena har blivit helt dum i huvet för han har rökt för mkt gräs och den andra träffade jag för några månader sen och han var helt förstörd, går nog på heroin eller nåt.
hatar mitt liv nu alla mina vänner är så jävla falska, struntade helt i skolan i nästan 2 år så nu måste jag fixa det +9an på ett år. älskar att supa och röka braj, eller vara berusad på vilket sätt som helst. men har inte gått över till något starkare än iallafall som tur är, har tagit benzo och tram några gånger bara. känner några killar som är runt 18 år som jag dricker och röker med mycket nu, och jag får det gratis om jag har sex med dom. har gjort det 4-5 gånger nu och känner mig som en värdelös hora.. en av killarna som är med dom typ fast är i min ålder, har kontakt med dom typ genom honom, han kallar mig för hora hela tiden med. hatar mig själv så mycket och nu vill dom tydligen inte träffa mig mer heller. utnyttjning på högsta nivå men orkar inte bry mig ett skit. jag betyder ingenting för dom och inte för mina "vänner" heller. har ingen vän som jag står nära och kan prata med. är väldigt självdestruktiv och bryr mig inte ett skit om mitt liv. överväger att testa heroin nu, men skulle inte ha råd att fortsätta köpa det haha.
vet att det finns många som har det värre och har haft jobbigare uppväxt och vet inte om jag fick med allt nu men ville bara skriva av mig lite hoppas någon orkar läsa det fast jag skriver så dåligt och drygt. fattar inte varför man ens ska leva, det är ett rent helvete. men skulle aldrig ta självmord, överväger det aldrig ens, för tror inte att det finns något efter livet så det känns bara läskigt, att bara sluta finnas
om jag lyckas göra något med mitt liv och inte bryter ihop helt ska jag utbilda mig till psykolog, hjälpa folk, tjäna fett med pengar, skänka mycket till välgörenhet och sen pensionera mig och sitta hemma i ett varmt land, typ spanien och röka gräs varje dag tills jag dör fridfullt.
Ingen status