Är desperat så tänkte att jag kanske ska posta här. Inte för att jag tror att det hjälper något men kan va skönt att iaf skriva av sig. Är hp-medlem men kör mitt anonyma konto för detta.
Long story, jag har varit deprimerad ungefär sen jag gick på gymnasiet. Jag är 25 idag, så det handlar om flera år. Växte upp i ett ganska jobbigt hem med mycket bråk men som liten var jag ändå rätt utåtriktad och framåt. Började så småningom dock med att jag blev mer och mer asocial och introvert. Jag började utveckla social ångest, började tycka sociala situationer var oerhört jobbiga. Svåra tillitsproblem med, tror alltid att alla runt omkring inte tycker om mig och talar illa om mig bakom min rygg. Jag blev mer och mer inåtvänd, slutade prata med folk, slutade gå till skolan under långa perioder. Höll mig bara för mig själv och spenderade mestadelen av tiden framför datorn. Började tycka illa om folk i allmänhet, dömer folk ofta väldigt fort och hittar fel hos alla, anledningar att inte tycka om dem, fast egentligen är det bara pga min egen osäkerhet.
Känner att jag aldrig haft några riktiga kompisar. Under gymnasietiden hade jag lite vänner som jag umgicks med fast bara i skolan, aldrig utanför. Efter det har jag inte haft några vänner över huvud taget. Åtminstone inga nära vänner, enbart ytliga sådana som man träffar några gånger om året och kanske tar en öl ihop. Jag är dålig på sociala interaktioner, blir mest bara nervös, får ångest, börjar svamla och gör bort mig. Jag är obekväm i sociala sammanhang vilket även smittar av sig på andra, de blir obekväma i min närvaro och vill helst inte ha mig nära, det är i alla fall så jag uppfattar det. Så jag håller mig för mig själv för att inte vara i vägen för någon annan.
Den enda tiden jag har faktiskt känt mig relativt lycklig under de här 7-8 åren är när jag hade en flickvän som jag var väldigt nära. Hon var den enda som jag kände accepterade mig och gillade mig för den jag är. Det var ett underbart förhållande på många sätt, höjdpunkten i mitt liv, under en viss tid, sen tog det slut under ganska traumatiska förhållanden. Blev sårad. Efter det har jag aldrig känt av den där lyckan igen och detta har bara förstärkt mina svårigheter med att lita på folk. Jag blir bara mer och mer bitter, många dagar känner jag att jag bara hatar allt och vill döda folk som besvärar mig ens det minsta. Är dock ingen våldsam person, även fast jag kan vara verbalt aggressiv. Bitterheten hjälper ju självklart heller inte med den sociala biten, vem vill vara vän med en deppig bitter jävel? Ofta försöker jag fejka mina känslor och låtsas vara en vanlig bekymmerslös kille utan några problem. Det är dock väldigt ansträngande och kan nog uppfattas som rätt fake och påklistrat vilket gör att de inte tycker om mig. När folk t.ex på jobbet frågar vad jag gjort i helgen får jag oftast ljuga och säga att jag träffat vänner eller liknande, hittat på något kul. Egentligen har jag bara suttit hemma hela helgen, suttit vid datorn, ritat eller något sånt. Saker som spel, programmering, anime o sånt är bland de få sakerna som ger mig någon form av ro och verklighetsflykt. Det gör ont inuti när jag känner mig tvingad till att ljuga sådär.
Jag har nästan gett upp med att försöka skaffa vänner. Känns som att det är för sent och jag är dessutom socialt inkompetent praktiskt taget, rätt osäker av mig och oerhört dålig på att öppna upp mig för andra. Är mest bara tyst och håller mig för mig själv, jag förutsätter att ingen är intresserad av att lära mig känna mig ändå. Jag har försökt att fylla tomrummet med att hitta en flickvän. Jag har inte så svårt att träffa tjejer konstigt nog. Har fått höra av många att jag ser bra ut, är hyfsat intelligent och välbildad, har bra jobb och tjänar gott om pengar, kan när jag känner mig på topp vara väldigt charmig och har lätt att få andra att skratta. Fast oftast leder detta ingen vart. De flesta tjejer jag dejtat har jag inte tyckt om något vidare, tycker de flesta känns tomma, ointressanta och själlösa. De få som jag verkligen har fattat tycke för har ofta varit tjejer som varit lite mer flummiga konstnärssjälar, esteter o sånt, men ofta med rätt mycket personliga issues. T.ex. depression och sånt, ibland mycket värre än jag själv. Den sortens instabila tjejer sårar mig oftast bara i slutändan och jag mår bara ännu sämre efteråt. På något självdestruktivt vis så är det dock just den sortens tjejer som jag har dragits till. Min ensamhet har gjort att jag har ett stort emotionellt behov av närhet och acceptans. Sexbehovet finns där med men det är mindre problematiskt, jag har inte svårt att få sex men jag behöver mer än det. Det emotionella behovet har ibland gjort att jag agerat rätt hetsigt och ogenomtänkt, slängt mig in i förhållanden utan att tänka efter så mycket i början, mest agera på känslor och sen går det som det alltid går. Känner mig desperat efter kärlek och det har jag inte alltid lyckats dölja så bra, vilket skrämmer iväg potentiella tjejer. Jag har aldrig berättat för någon att jag är deprimerad. De flesta som träffar mig fattar nog inte det heller eftersom jag döljer det så mycket jag kan. Det enda de uppfattar är att jag är lite off.
Vet inte vad jag ska göra, jag behöver verkligen hjälp. Känns som att jag kommer förmodligen vara ensam resten av livet samt dö själv. Har provat droger men det har inte hjälpt mig. Har skurit mig själv men det ger mig ingenting heller, utom blodiga armar. Har ofta självmordstankar, även om de just nu mest är fantasier och inte någon representerar någon genuin önskan. Tänker ofta på hur jag önskade att jag kunde ta mitt liv av den enda anledningen att folk skulle lägga märke till mig, även om det bara hade varit för en kort stund. Har funderat på att uppsöka psykolog men har inte riktigt vågat ta det steget samt att jag är oerhört skeptisk till att det kan ge mig något.
Förlåt för den långa texten.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!