Hej, jag kommer att berätta lite om mig själv och min relation med min storebror. (Jag är 18 och han 22.) Och detta är bara för att skriva av mig.
Jag är det yngsta barnet av 5 syskon, men just nu är det bara jag, min storebror och min ena syster som bor hemma.
Jag har alltid varit tystlåten, väldigt blyg och säger inte alltid emot om någon håller på. Min bror är likadan, men dock så har han ändå varit väldigt aggressiv, på så sätt att han alltid vill slåss, men bara med mig å hans tvillingsyster, resten av familjen avgudar han. Så när vi var yngre slogs han med oss vilket var väl vanligt för syskon men det kunde sluta med att mitt huvud var mellan golvet och hans fot.
Han flyttade ut efter studenten och pluggade, men nu är han hemma igen (sen i somras) och det var det jag absolut inte ville skulle hända.
Min bror har muskler, asså väldigt stora muskler, och jag är rätt så spinkig, så om han skulle tex knuffa till mig lätt och det inte är hårt för honom kan det kännas väldigt mycket på mig. I alla fall så pluggar jag musik i gymnasiet, och jag måste få sjunga å träna på instrument hemma för att kunna göra mina läxor, och för att det är jävligt kul, men så fort jag öppnat munnen så säger han 'Håll käften' och jag menar verkligen så fort jag öppnat munnen. Det han nog inte gått en hel dag utan att jag har fått höra elaka kommentarer av honom ända sen han kom hem. I början ignorerade jag det bara men när det är så varje dag, så kan det bli irriterande.
Jag har kämpat mycket med social ångest, och hans kommentarer vilket han vet) kan göra väldigt ont.
I min förra skola så var hemma (speciellt mitt rum) världens bästa plats, den enda platsen jag kunde vara mig själv i och slappna av då jag inte va sån utanför huset pga av att jag var nervös 24/7. Nu har han förstört det!
Jag kan också passa på att säga att jag älskar datorspel (LoL tex) och jag älskar att sitta med det på nätterna, och han har rummet bredvid mitt och om jag skulle 'röra mig för mycket i sängen' så skulle han få damp och skrika 'Håll käften innan jag dödar dig' Häromdagen så gjorde jag ingenting, jag log och sov (vilket jag inte ville göra men jag kan inte göra mycket annat för saker låter ju) så skrek han på mig. Jag fattar inte? Jag är för nervös för att göra något ljud, t.o.m när det är mitt på dagen, för om jag sjunger ju så kan det ju självklart bli för mycket för honom.. Han tycker också att när jag trycker på mitt tangentbord så låter det för mycket och han blir arg. Om man är sjuk och drar in snoret med näsan så blir han arg och vill slåss.
Han är inte snäll mot min andra syster (hans tvilling) heller men det funkar i alla fall bättre lite bättre, men för mig blir det att saker som jag tycker om att göra inte går att göras då han blir arg.
Idag hade jag en dålig dag, det var vid flera tillfällen jag blev väldigt nervös och jag längtade efter att få komma hem och bara ta det lugnt. Jag var i köket och så kom han, jag blev faktiskt rädd och han knuffar till mig, och då blev jag så arg. Men med mina spinkiga armar kan jag inte göra någonting. Jag försökte putta bort honom men han bara står kvar och försöker slå mig. För två dagar sen så sparka min syster mig på skoj bara, då gav han mig 74 kommentarer på kanske 1 min, jag försökte koncentrera mig men ja, det funkade inte, jag förstår inte varför han gör så.
Jag är absolut inte en sån som gråter ofta, jag stänger bara in mig i mitt rum och låtsas att ingenting hänt, men han får mig att bli galen, och det är nu, de senaste månaderna som jag verkligen fått nog. Jag får inte sjunga, spela och att ens prata i hans närhet undviker jag....
Ibland när min syster frågar honom 'Hur var din dag?' så säger han bara 'Stick', man får inget annat av honom.
Mina föräldrar, och min ena syster i New York som han älskar och fjäskar för säger bara att det han bodde ensam förut och att han är tvungen att bo med oss nu som han kanske inte är så glad. Men såhär borde det ju inte vara? Det är ju inte mitt fel?
Jag märker på mig själv att jag har slutat försöka vara social i skolan, att jag kan sitta knäpptyst en hel dag och bara tänka på det. Att jag drar mig tillbaka i alla situationer (så som det var förut i min gamla skola). Jag börjar också kasta grejer, så fort jag blir arg så blir det hål i väggar men jag kan inte hjälpa det, det är inte så att jag kan slåss med han. Inte för att det hjälper att slåss, jag hatar att se folk slåss, men han får mig att bli så arg.
Jag gråter mig till sömns varje kväll, och då menar jag verkligen varje kväll, för det finns ju inte en enda dag då han inte säger någonting. Så fort han ser mig hemma så säger han något elakt.
Jag är i alla fall rädd att mitt huvud kommer att explodera av det här. Och mamma som då älskar honom vill absolut inte slänga ut honom då jag och min syster flera gånger frågat. Varför ska man behöva leva rädd för att bli slagen hemma?
Mina föräldrar säger åt honom när han håller på, men bara 'Sluta' då han fjäskar för dom hela tiden, men eftersom att det är jag och min syster som blir frustrerade och skriker på honom så är det mig mamma och pappa blir arga på.
Som sagt har jag aldrig varit någon som gråter eller håller på, jag har Alltid kunnat hålla mig lugn oavsett vad som skett. Men detta förändrar verkligen mig och det känns verkligen skit. Han kommer inte att flytta snart, och för mig är det inget alternativ just nu.
Fast han har börjat bli elak mot mamma också, och hon göra allt för honom, tvättar, diskar, mat fixar hans rum å allt. Men om hon har gjort något 'fel' som att tex låta fönstret vara öppet så blir han skitsur och kan säga massa elaka saker.
Det är kanske konstigt men jag har flera gånger önskat att han dött, men jag ser honom absolut inte som en bror. Jag vet inte om jag ska skämmas för att tänka såhär eller om det är han som ska då han får mig att tänka så.
Han kommer i alla fall få se när vi blir äldre vilken relation vi kommer ha. Då hoppas jag att han ångrar sig.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
