Känner att jag behöver skriva av mig lite. Uppskattar om ni har tankar att dela med er av efter ni läst.
Så jag bor tillsammans med min flickvän och min hund. Vi flyttade ihop i februari och vi har varit tillsammans i ca 2,5år.
Förra sommaren tog vi båda studenten. Efter det åkte vi på en 3 veckors resa. Ingen av oss hade planer att börja plugga direkt till hösten utan vi skulle vara lediga och jobba lite innan vi fortsatte med skolan.
Direkt efter resan så började jag söka jobb. Slutade med att jag fick ett jobb som jag hade tills i februari detta året. Därefter fick jag ett jobb närmare dit vi skulle flytta, vilket jag jobbar på fortfarande. Har precis även blivit antagen till en utbildning som jag kommer börja på den 1:e september. Då kommer jag gå ner till att bara extra-arbeta på mitt nuvarande jobb.
Till sambon då.
Hon började också söka jobb efter vår resa. Hon fick ett sommarjobb i tre veckor. Därefter fortsatte hon inte att söka jobb. Istället bestämde hon sig för att hon skulle börja plugga till våren. Vilket innebar att hon behövde läsa upp ett ämne för att bli behörig.
Detta ansåg hon vara så pass ansträngade att ett jobb inte var möjligt att ha under tiden. (Vilket jag tyckte var okej, för vi båda bodde hemma vid denna tiden.)
Tiden gick och hon blev antagen till utbildningen och vi flyttade ihop.
Efter ca 2 månader in i utbildningen kände hon att den inte var nåt för henne så hon hoppade av. Jag pratade med henne om det och sade att om hon hoppar av så måste hon söka jobb för att annars kommer vi inte ha råd att bo kvar. Hon höll så klart med, men inget hände därefter. Hon sökte inte något jobb, hon har inte gjort det fram tills nu heller. Hon har planer på att börja söka till andra utbildningar tidigast till våren nästa år.
Jag har slitit och jobbat nästintill konstant sedan augusti förra året för att vi ska kunna ha det bra. Hon har bara glidigt och inte behövt oroa sig för pengarna eller nåt. (Hon har haft lite sparade pengar som hon hjälp till att betala med, men dem har tagit slut nu.)
Jag känner att det inte kommer fungera längre, om inte hon hittar ett jobb inom en månad så behöver vi säga upp vår lägenhet för vi kommer inte ha råd att bo här.
Och då kommer vi antagligen behöva flytta hem till föräldrarna igen. (Vilket inte är ett alternativ för mig då jag hade fått minst 1,5 timmes restid enkel väg till skolan)
Jag vet det är nu jag måste sätta ner foten och verkligen förklara för henne. Men varje gång jag försöker göra det så blir hon jättearg på mig och förblir det resten av dagen. (För att hon tycker det är jobbigt)
Liksom det är lika jobbigt för mig. Det är jag som måste slita varje dag för att vi ska ha råd att äta om dagarna.
Inte nog med detta med pengarna, hon hjälper inte heller till hemma. Ibland åker jag hemifrån kl 5 på morgonen och är inte hemma förren halv sex på kvällen. Om jag då kanske ber henne att städa lite, kanske laga mat, eller diska. Så säger hon att hon kan göra det. Men när jag kommer hem så har hon inte gjort något av det. Hon skyller på att hon inte orkat eller att hon får ångest när hon ska göra det. Och oftast slutar det med att jag får ta hand om det mesta, och jag kanske inte får sitta ner och slappna av förren vid nio/halv tio på kvällen.
Detta sliter rejält på mig och gör att jag inte har lust att göra så mycket om dagarna jag är ledig, då jag känner att jag behöver vila.
Missförstå mig nu inte allihop!
Jag älskar henne väldigt mycket. Men det känns som att det inte fungerar längre. Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Uttråkad!
