Det jag är mest konfys över är varför jag undermedvetet försöker täcka den tomheten med kärlek, för, den sårar mig bara om och om igen, visst livet ska göra ont, och allt gör en starkare. Men jag tömmer ut all min energi på ett kort, och sedan drar mig tillbaks, och försöker hitta ett nytt kort att satsa på. Och jag upplever detta som ett smärre destruktivt beteenden.
Mitt följdproblem är då att gör jag inte på detta viss så vågar jag knappt dra mig ut i ''verkligheten'', alltså sociala umgängen. Eller jag antar att jag inte orkar, att det känns repetitivt och långsamt, jag liksom har inte tålamodet att gå över dessa ''trösklar'' att jag vänder mina misslyckande emot mig själv, tills jag inte pallar mer och vänder de utåt emot omgivningen i illa dolt missnöje.
Jag sitter nånstans emellan en nörd som satsar på skolan och ens specialintressen och en som suktar ut efter verklig interaktion.
Så, ska det vara såhär? Ska man ignorera vad man innerst inne känner och bara bokstavligen fly ifrån känslorna?
För är det de enda alternativen så fortsätter jag min balansgång emellan deppighet och intensiva glädjeutbrott.
Jag vet att ni har sagt till mig att ta ''tummen ur röven'' och bara gå ut och interaktera med omvärlden.
Och det har varit en väldigt framgångsrik metod. Men ändå så hamnar jag i dessa svackor några gånger varje månad där jag bara vill ut och fly ifrån allt, släppa alla bekymmer och ovisshet och bara vara mig själv. Men gör jag det så vaknar jag upp en vecka senare med ett halvt misslyckat prov.
Samtidigt som att följer jag inte denna impuls så kraschar jag in i en vägg av meningslöshet och frustration.
VAARFÖÖR ÄR JAG DÖMD TILL ETT LIV AV SÖKANDE?
För jag hamnar alltid här. För allt annat blir emellanåt så meningslöst så jag tröstar mig själv med att söka efter svar.... Dessutom gör det att jag kommer till flera viktiga insikter som hjälper mig utvecklas...
Det blir liksom fel hur jag än gör.
Ska jag bara gå ut och lägga mig med en fikakorg ute på ett fält och bli min egna bästa vän?
The leetest herperderper