Svar till Makkie [
Gå till post]:
Vem sa att jag inte bryr mig?
Jag säger däremot att det verkar som att man ska sluta bry sig om någon annan än sig själv i detta samhället.
Jag bryr mig i regel för mycket, blir för mycket och ''skrämmer iväg människor'' igenom att bli för klängig eller nått. Tar åt mig av alla kommentarer, vare sig jag vill eller ej. Och så vidare.
Och då antar jag att det är tvunget att älska sig själv, men vad är meningen med ett förhållande om man lika gärna kan vara ensam?
Som att kärleken bara är en ytterligare materialistisk ''sak'' man ska införskaffa sig för att ha status i samhället, men ingenting man ska strö känslor i.
Får du för dig att jag ''inte bryr mig'' är det väl för att jag försöker intala mig själv det.
Svar till godis-apa [
Gå till post]:
Där sa du någonting, för när jag tänker efter, vad som får mig att känna mig så så kommer jag nog tillbaks till min uppväxt.
En lågstadiegång som kantades med att inga ville umgås med mig, försökte jag så skreks det till mig ''sluta förfölja oss'', eller mer korrekt, ''han ser ut att leka följa John, hahahah, patetisk''
Min identitet är väl att jag är en ofrivillig eremit som ständigt har blivit missförstådd, och varit oönskad, den som alla pekar ut som socialt missanpassad och udda, udda på det sättet att man är ett fritt mål för att stötas bort (att det sen delvis berodde på min attityd, känslor och skit bortser vi ifrån då jag då bara var barn, och att det ytterligare bara förklarar varför jag tror att jag fortfarande är likadan ibland).
Det är väl just därför jag inte hyser någon tilltro till allt som i min värld verkar vara populärt, och tanklöst, för jag antar att de har tryckt ner människor för att nå till den positionen.
Men nu när jag är äldre har både mitt dåvarande jag och de asen som tryckte ner mig försvunnit, (då folk mognar, och såna beteenden försvinner).
Men det är fortfarande något inom mig som säger att jag vill slå ner alla som har den minsta lilla översittarattityd inom sig.
Jag tittar alltid med kritiska ögon på alla människor runt mig, jag ser alla deras svagare och ondare sidor.
Men även deras brist på onda sidor. Men jag vet inte, jag reagerar knappt på deras goda sidor.
Såvida jag inte även ser en svaghet inom dem, en svaghet som jag mer än allt vill vårda och få försvinna, så personen blommar ut.
Men jag antar jag måste släppa detta idealisttänk. Världen är inte svart och vit. Visst finns det sjukt egoistiska människor som mest bryr sig om att man själv lyfts över allt och alla, till varje pris. Och sen finns det känslokalla överseriösa tråkmånsar som inte förstår meningen med att leva (eller, visst, de har väl bara andra prioriteringar).
Men resten är väl värda att prata med, och lära känna.
Slutligen behöver jag väl ett tips på att bota min bristfälliga energiventil, som antingen gör att jag går all in eller struntar blankt i det.
Dessutom har jag en udda tidsuppfattning som baseras på mitt bristfälliga tålamod som säger mig att jag ska känna personen inom en vecka, för annars glömmer jag kanske bort något viktigt om personen, om jag koncentrerar mig på något annat samtidigt?