Svar till Guud [
Gå till post]:
Kriget i Ukraina måste ju ha visat på hur otroligt svårt det är att ta över att land i Sveriges storlek.Givet att man har ett ordentligt upprustat försvar, samt tid att förbereda sig. Det är en jäkla skillnad på dagens försvar mot hur det såg ut under kalla kriget, då lilla landet lagom hade världens fjärde största flygvapen. Ukraina har ju ca en 200 000 aktiva soldarer och en 250 000 reservtrupper. Jämför detta med våra 23 000 stående styrkor, och 31 000 reserver.
Ukraina har väl aktivt rustat, tränat, 'grävt ned/fortifierat sig' och fått hjälp med träning och liknande sen åtminstone 2014, då det rördes till en del i Donbas. Det var ju en jäkla skillnad på hur Ukraina presterat i konflikten då och konflikten nu, så whatever de gjort verkar onekerligen ha hjälpt.
Även om Sveriges försvar förmodligen teknologiskt står sig relativt okej så har vi inte ett jättestort försvar sett till faktiska antal, vare sig det gäller flygplan, stridsvagnar eller soldater. Även om man kan föra någon form av argument för kvalitet över kvantitet måste man ju ha någon form av kvantitet också. Förluster sker i krig, och mycket av det vi har är
jättesvårt att ersätta vid förlust av dem, vare sig det handlar om produtionstid, kostnad och träning - eller mer realistiskt, en kombination av alla tre. Jag har svårt att se hur vi idag skulle kunna 'hålla ut' själva en längre tid utan direkt ingripande från tredje part, något Ukraina inte fått.
Det har vi ju också delvis sett i konflikten med Ukraina, där andra länder inte vågar gå in, för att det vore en väldigt eskalerande, aktiv krigshandling. Det går heller inte så enkelt att skicka över nya flygplan, SAM systems eller snarlika avancerade system hur som helst, för att piloterna eller operatörerna inte tränats i dessa västerländska system, även om de deltagit i träningar
bredvid dem, där de används av andra länder. Om vi bortser från att sätta upp helt nya supply lines och att börja använda saker man aldrig själv ordentligt indoktronerat i sitt eget försvar så är träningstiden lång, och andra länder verkar heller inte vilja tumma allt för mycket på sitt eget försvar, eller fånga blicken och vreden av Putte, osv.
Mycket av vad man gjort här verkar vara att man istället då letat efter äldre sovjetiska grejer att skicka över istället, typ som Polen som ville skicka över sina MiG-29 och byta upp sig till modernare plan själva. Nu verkar dock även detta förslag ha slagits ned, för att det riskerar att eskalera saker och dra fler blickar mot NATO.
Så ja, visst kan man dra paralleller till kalla kriget, men Sveriges försvar idag verkar ligga långt efter hur det låg till då. Det blir då ett väldigt annorlunda försvarspolitiskt läge. Det känns rent spontant som att man nedrustat saker i en lite naiv tro att krig är en sak från det förflutna, och att man tyckt att det kostat onödiga pengar som då hellre kan läggas på annat. Jag vet helt ärligt inte hur jag ställer mig till NATO-frågan, jag är helt enkelt inte påläst nog. Rent allmänt känns det dock som att vi inte riktigt räknat med att behöva ha ett eget försvar, och att många nu känner sig ertappade med byxorna i knävecken, även om det inte är vi som står i den direkta skottlinjen. När man står i en orolig sits, med ett någorlunda nedrustat försvar, ett försvar som skulle ta årtionden att rusta upp, och förmodligen kräva mer än de 2% av GDP som NATO kräver, då förstår jag hur NATO kan kännas som en snabb och enkel utväg. Det kan också ses som ett sätt att försäkra sig om att vi inte sätter oss i samma sits igen, då vi skulle ha allierade enligt artikel 5, och faktiskt behöva spendera en viss mängd pengar på vårt försvar.
Sen är det en helt annan fråga huruvida det är 'värt' det. Om vi ska riskera att destabilisera genom att reta upp Putte, eller om det är värt att stå upp för denna globala kärnvapenmobbing.
