jag tycker Gud borde vara det enklaste som finns. Det borde inte behöva vara en lång diskussion om huruvida den ena doktrinen/tron har rätt och den/de andra har fel, eller huruvida det finns en intelligent skapare bakom alltihopa eller om Gud bara inte har något med 'det hela' att göra etc.
Gud bör vara en personlig tro/förståelse av världen som fördjupar ens varande, sen vilken form Gud tar har inte någon annan att göra med. Om man är nöjd med den tron man har hittat så har man inte ett behov av att övertyga andra om ens tro. Gud för mig är troligtvis inte vad Gud är för dig, och det är okej. Jag behöver inte övertyga dig om att Gud finns eller inte finns, det är upp till dig att komma fram till.
Istället för att se tro och Gud som något personligt som man själv tar ansvar för och själv styr över så känns det som att många tar till sig en tro för att slippa ta ansvar, vare sig den tron är något religiöst, eller något ickereligiöst. Den religiösa förväntar sig att Gud ska ta hand om honom eller henne, och lägger på så sätt ifrån sig ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar på Gud. Det är det här folk tänker på när man pratar om religioners ondska och alla de hemska handlingar som utförts i Guds namn genom historien. Under konfrontation kan de alltid hänvisa till att 'Jag gjorde det Gud ville att jag skulle göra'. Fegt. Religioner har använt 'Gud' som ett maktmedel och spelat på människors rädsla för det stora och okända. Och helt ärligt, Gud har inget med det att göra. Människan ansvarar själv för sina handlingar.
Den "vetenskaplige" använder det här som argument när man talar om Gud och drar paralellen Gud=Religion och allt det hemska som utförts i religioners och guds namn. Eller varför inte vara ironisk och börja prata om hur passionerad man är i sin tro på det flygande spaghettimonstret som är vår store evige skapare. (för övrigt ganska kul att prata om när man träffar någon som är lite för religiöst inskränkt) Min poäng är att, det är en form av ansvarslöshet det också. Det är att sluta ställa viktiga frågor om livet och sig själv och sina medmänniskor och istället peka fingrar som man gjorde när man var liten, "Du är duuuum!!! *pek* näää.. DU är dum!! *pek tillbaka*" typ.. eller nått. Frågor jag anser att alla har en viss skyldighet till att ställa. För om du inte ställer de här frågorna, då gör du det plötsligt till någon annans problem att du inte är nöjd med ditt liv. Då avsäger du ditt ansvar över dig själv och ditt mående.
Inte så stor skillnad på människor och människor som man skulle kunna tro, fortfarande samma ansvarslösa levande.
För mig är det viktigare att ha människan i fokus; personen, du och jag. Vi. Livet här och nu. Det är trots allt livet som vi själva ansvarar för, på samma sätt som vi själva ansvarar för att hitta en mening med det livet. Om en högre kraft är en del av det eller inte är upp till oss själva. Vi har alla en hjärna, en kropp och ett hjärta. Jag tror att vägen till ett bra liv är att ha hittat en inre balans mellan de här delarna av oss och samtidigt hittat en tro på något högre. Vare sig det är en skapare, eller en energi eller tron på vår inre potential etc.
Många religiösa trosinriktningar förklarar kroppen som något onödigt och materielt. Sexualitet och lust och våra fysiska behov och begär förklaras som synd och förknippas med skam och skuld. Det är förjävligt. Vi har en kropp, den är kännande, pulserande och full av liv och en väldigt viktig del av oss. Att förklara den och vår sexualitet som skamlig är det största misstaget religonen har gjort för att inte tala om hur utsatt kvinnan och hennes sexualitet har varit i det religiösa patriarkatet.
Sen har vi vetenskapen som ofta agerar utifrån hjärna och lite kropp och hjärta. Världen blir ett mekaniskt system som ska kunna förklaras och förstås logiskt. Allt utanför de uppsatta ramarna förkastas. Ett sånt synesätt stänger av för mycket av världens spontanitet och lekfullhet och vi mår absolut inte bra av att stänga av för hjärtat på det sättet. Jag tror många som är fasta i det här går runt i en grå värld som är ganska 'meh'. Om allt ska kunna förklaras vart finns det då utrymme för varandet och kännandet?
De som lever för mycket i kroppen och dens begär mår heller inte bra. Fokus på materiella saker och konsumtion har nästan blivit en drog i samhället. Det här är nästan motsatsen till religionens 'kroppslöshet'. Vi bombarderas hela tiden med budskap om att vi behöver det här och det här för att må bra och bli lyckliga. Konsumerar och ligger runt och försöker hitta nästa grej vi kan äga, om det nu är en sak eller en person spelar ingen roll, men äga mer och mer, det måste vi. Vi tror att det inre tomrummet som ligger där i bröstet och gnager ska fyllas om vi bara får nästa erövring. Sen frågar vi oss själva varför vi fortfarande mår dåligt.
Det finns en mentalitet som spridits av religion att materiella saker är 'dåliga', särskilt österländska filosofier lägger mycket fokus på att hitta inre fred genom att sluta identifiera sig med egot och det materiella. Det ligger något i det, men jag tror att det till stor grad har missförståtts som att materiella saker är dåliga för oss och en del av egot. Det är de inte, vi behöver dem för att må bra. Att sluta identifiera sig med egot innebär att acceptera att vi har en kropp och ett psyke att de är en delar av oss, men vi ÄR inte de enskilda delarna. De har fortfarande behov och vi har all rätt att få dem uppfyllda. Men utan hjärta och sinne verkar det inte spela någon roll hur mycket av det materiella vi försöker fylla våra liv med för att vara lyckliga.
Känner att jag glider iväg från ursprungstemat tråden har så får väll ta och avsluta. Gud borde vara en central fråga i varje människas liv. Vi har alla ett ansvar över att se till att vi mår så bra som möjligt och kan göra världen runtomkring oss till en trevlig plats för oss själva och våra medmänniskor att leva i. Vägen dit är att ställa frågor om vem man är, vem vill jag vara? hur gör jag för att nå dit? vad får mig att må bra? Vad tror jag på? vad gör mig lycklig? osv. och frågan om Gud hör hemma där. Vi är alla olika, det är dags att vi enas i våra olikheter och individualitet. Inte pekar fingrar som vi gjorde förr.
*pek* ;)
Svar till LillVispen [Gå till post]:
Läste dina poster, du skriver så uppfriskande vettigt. mer sånt :)
Läste dina poster, du skriver så uppfriskande vettigt. mer sånt :)
Like the one raindrop in the center of a rose I'm in heaven with a world outside..
