Jag får väl inleda med att klargöra min egen inställning: den abrahamitiske guden, såsom han beskrivs i bibeln, är en mytologisk konstruktion som kan och bör förklaras utifrån sin sociala och kulturella kontext. Den gudsbilden som utvecklades bland bronsålderssemiter är såklart inte densamma som dagens två miljarder kristna bekänner sig till utan en vidareutveckling som parallelt med det mänskliga förnuftet kunnat förverkliga och förklara sig själv i den levande inkarnationen och filosofernas och mystikernas Gud.
Det sagt ställer jag mig principiellt tvivelaktig till att på förnuftsmässiga skäl förfäkta denna metafysiska entitet som ju föregår förnufetets själva förverkligande. Däremot är det väl i sin fulla rätt att reda ut de missförstånd och motargument som härleds ur dessa. Det är min genuina övertygelse att några faktiska rationella resonemang mot existensen av Gud inte är giltiga. Den gudsbild jag förfäktar stämmer väl till största del överrens med den katolska, som ju bekänns av över 1 miljard utövare, alltså en majoritet bland kristna, och därmed får antas vara en adekvat utgångspunkt. Jag börjar väl härmed:
Svar till Rektumjuice [
Gå till post]:
Den första anledningen är den gamla vanliga—att det inte finns tillräckliga indicium för att förflytta sig från det skeptiska standardläget. Om jag påstår mig ha en osynlig drake i mitt garage är skepticism det enda försvarbara läget.Här åberopas väl underförstått någon formell bevismetod i syfte att diskvalificera Gud som en materiellt förekommande individ, en varelse bland alla andra, för vilken inga rimliga trosskäl existerar. Vilket är rimligt och knappast en vederläggning av den gudsbild jag presenterat ovan.
Yttermera så innehåller alla huvudsakliga definitioner av Gud attribut som är inkompatibla med varandra, samt inkompatibla med vårt observerbara universum. En allvetande gud vet oundvikligen allt som någonsin kommer att hända, och har därmed vid skapandet av fri vilja redan planerat de val alla människor kommer göra; Jag har presenterat ett utförligt svar på detta i en tidigare tråd där ingen av forumets ärkeateister visade sig, så jag klipper väl in posten här. Frågan är inte ny och har behandlats av såväl kristna som ateistiska filosofer i århundraden. Nedan följer Boethius lösningsförslag:
Visa spoiler
Om vi definierar den fria viljan såsom den oberoende och utan tvång aktivt handlande agenten och försynen som den kristna guden, omnipotent och allvetande osv., inställer sig följande problem: ifall Gud är allvetande är han medveten om alla våra handlingar vi har gjort, gör och kommer att göra. Därmed är våra handlingar på förhand avgjorda och nödvändiga och något utrymme för en fri vilja finns därmed inte.
Boethius löser det såhär: det finns två typar av nödvändighet. Den första typan är den enkla, eller obetingade, nödvändigheten. Det vill säga, den är nödvändig i och för sig, ipso facto. Exempelvis: människan är dödlig. Detta är en enkel nödvändighet. Den andra typen av nödvändighet är den betingade nödvändigheten. Exempel: Du läser detta inlägg, därmed är det nödvändigt att jag har skrivit det. Vilket ju förstås stämmer men denna nödvändighet är inte kausal och den är inte nödvändig i och för sig, den är inte resultatet av tvång eller något annat kausalt förhållande och det är inte en inskränkning av min frihet. Betraktad som sådan är den ett resultat av en fri, otvungen, agent. I närvaron av dig, du som läser detta, är handlingen nödvändig, men i och för sig själv är den inte det.
Om vi accepterar att Gud är evig, och därmed bortom tid och rum, är det inte ett förut-seende utan bara ett seende. Han läser detta inlägg precis som du. Han vet inte vad som kommer hända i framtiden, eftersom han existerar utanför begreppet. Därmed är det, och allt annat, nödvändigt, men inte tvunget, och inte förutbestämt. Om vi accepterar detta finns det ingen motsättning mellan Gud och fri vilja.
Gud är antingen inte allvetande, eller så är fri vilja en myt. Allsmäktighet är en omöjlighet, då det kan medföra motsägelser; kan Gud skapa en sten så tung att han inte kan lyfta den?En sten är per definition bunden av sin massa, så en oändligt stor sten skulle inte kunna skapas. Huruvida det är en begränsning av Guds allsmakt att underordna honom under logikens lagar är väl ett annat tvistemål, men jag lämnar att behandla det tills det bestritts.
Det finns många punkter som inte motbevisar något per se, men som gör gudskonceptet mindre logiskt till att börja med. Varför behövde en perfekt gud introducera ett så bristfälligt concept som fri vilja, när han kunde ha nått samma resultat utan några nackdelar?Vad är "samma resultat" och vilka är nackdelarna?
Varför skapade en perfekt gud så många brister i universum? Varför tillåter en fullständigt god gud att onda saker händer, såsom naturkatastrofer?Naturkatastrofer är inga moraliska agenter och kan såleder inte vara onda. Frågan är alltså, i en bredare kontext, varför Gud tillåter lidande. Om vi lämnar struntsvaret med gudomlig vedergällning eller avsaknaden av en gud åt sidan. En fullkomlig Gud som manifesterar sig i varat självt kan såklart inte orsaka någon ondska, om den definieras som brist på varande, men det hindrar honom knappast från att tillåta ondska. Frågan kvarstår alltså varför Gud skulle tillåta lidande, som orsakat av människor eller naturliga processer. Vad gäller människors förmåga att handla ont, och därmed orsaka lidande, är det en nödvändighet för förverkligandet av den fria viljan. Analogt med detta, har bl.a. Polkinghorne påstått att Gud låter naturen driva sina processer utifrån sin egen rytm. Det vill säga, naturkatastrofer (och sjukdomar, svält, osv.) är oundvikliga som ett resultat av de naturliga processer (evolution, tektonplattor, osv.) som betingar livet självt. Detta lidande tillåts alltså, för att möjliggöra det högsta goda, som är livet.
Det är möjligt att kringgå motsägelser som dessa genom att ändra på definitionerna tillräckligt (begränsat allvetande och begränsad allsmäktighet t.ex.), men denna nya gudsdefinition blir tydligt en "kunskapsluckornas gud", eller en gud som inte är värd att tillbe. Den deistiska guden kan tänkas vara möjlig, och den råkar ha båda dessa egenskaper.
Om man vill vara mer specifik kan man påpeka de studier som visar att böner är ineffektiva, Det är väl otydlighet bland de flesta studier, föga förvånande när deras utfall är så baserat på uttolkarens perspektiv och tolkningsförmåga, men likafullt bevisar flertalet studier mängder med positiva hälsoeffekter på den bedjande. Religion leder i allmänhet till ett i allmämhet mer välmående och lyckligt liv, även om korrelationen givetvis inte är nödvändig.
att inga otvetydiga mirakel sker, att religiösa inte är statistiskt gynnade (gällande hälsa, giftemål, brottslighet osv.; snarare tvärtom),Det säger väl egentligen ingenting huruvida religiösa gynnas eller inte (även om de, som jag visat ovan, i många avseende gör det) och det talar ju egentligen varken mot religion i sig eller förekomsten av en Gud.
att alla religiösa böcker har seriösa faktafel och motsägelser, och att religiösa myter saknar de externa bevis som borde existera.
Religiösa skrifter, som ju utgörs mest av myter, förstås bäst i denna kontext, alltså inte som historieskrivning eller primitiv vetenskap, som i detta fall ju som bäst är anakronisitska begrepp, utan just som myter, som får sin förklaring i den rituella och cermoniella kontexten där de praktiseras och förverkligas.
