Man lägger fram en rad förklaringar, de viktigaste torde vara:
* Större andel invandrare som står på försörjningsstöd eller liknande ersättning på grund av otillräcklig inkomst. Detta kan härledas till det faktum att människor med icke-svensk bakgrund behöver tid för att anpassa sig till det svenska samhället och den svenska arbetsmarknaden, varför många sällan kan gå direkt ut i arbetslivet.
* Ett flertal nyanlända invandrare avsedda bidrag, däribland det så kallade etableringsstödet, vilket skall tjäna till att hjälpa nyanlända att snabbare kunna bli en del av det svenska samhället.
Siffrorna baserar SD på uppgifter de beställt från RUT, riksdagens utredningstjänst.
Detta har dock ej gått utan mothugg, professor i nationalekonomi Jan Ekberg säger att de missat det faktum att invandrare oftast i slutändan får jobb, snittiden från upphållstillstånd tills dess att personen hamnar i arbetslivet uppgår till sju år enligt honom.
Åsikterna tycks vara många, men vad tycker ni?
Jag personligen är lite ambivalent, å ena sidan anser jag att vi bör hjälpa människor i världen och att det inte enkom kan vara en ekonomisk diskussion, det bör även finnas en solidaritetsaspekt i det hela. Vi är alla människor och för vårt allas välstånd bör vi söka att hjälpa varandra.
Å andra sidan är 119 miljarder ofattbart mycket, den mycket omdebatterade västlänken i Göteborg kommer att kosta runt 30 miljarder tror man (yeah, right...), detta är en västlänk per år i 4 år.
Det hela kompliceras av att vi talar om ett genomsnitt, i gruppen högutbildade har 3 av 4 jobb efter 10 år i Sverige, vilket för mig ter sig rimligt (siffror från SCB). Däremot är det mer sparsmakat med siffror för människor utan högre utbildning.
Och egentligen, fundera på det, hur hjälper vi bäst en person från ett land där utbildningsväsen inte existerar?
Sverige är ett land där utbildning är ett krav för arbete, alla (nåväl, nästintill alla) har gått både grundskola och gymnasie. Många läser vidare efter det, utbildning är ett krav för arbete kan man säga. Att då komma till Sverige, lära sig ett nytt språk och samtidigt få ett jobb när man saknar utbildning är oerhört svårt och riskerar att förpassa människor till socialt utanförskap, där man går arbetslös och lever på bidrag. Detta är inte gynnsamt för någon tror jag.
Dessa människor kan ju dock överleva på egen hand, i alla fall i sitt hemland (vi antar att det inte rör sig om barn, annan femma), varför bör vi då inte söka att stödja dessa människor på plats? Att härbärgera en människa i Sverige är oerhört dyrt, till detta kommer bidrag för att få en för Sverige skälig levnadsstandard. Pengar som vi istället skulle kunna hjälpa än så många fler mer, på plats.
Och det är det här jag vill komma till. Sigtuna kommun får varje år 68 miljoner kronor för att ta hand om ensamkommande flyktingbarn. Att behandla en person med malaria kostar 20 kronor per person, en behandling på tre dagar.
220 miljoner människor insjuknar i malaria varje år, 1,24 miljoner dör varje år enligt The Lancet. Främst barn under 5 år, vars medicin kostar 5 kronor. Vi skulle för 68 miljoner kronor kunna behandla 13,6 miljoner barn under 5 år mot malaria. Varje år.
Ställ dig nu frågan, är ett ensamkommande flyktingbarns liv mer värt än tusentals malariasmittade barns liv?
Nej är mitt svar på det, de uppbär samma intrinsikala värde. Och malaria är bara en sjukdom av många vi kan behandla i världen, om pengar bara sattes av.
Så, för att summera vad jag anser i frågan:
Det hade varit trevligt om man kunde ha en asylpolitik liknande den vi har, om pengarna fanns, men om valet står mellan den asylpolitik vi har i dag och rädda livet på miljoner människor (119 miljarder är väldigt mycket!) så faller min röst på att rädda så många som möjligt.
Ingen människa är någon annan förmer, och vi skall se till att använda våra pengar så bra som det bara går för att rädda så många som möjligt, annat vore orimligt.
Jag ger därför SD underkänt, då de inte visar på hur de skulle spendera pengarna på ett bättre sätt som räddar fler människor.
Once upon a time I was a man