Hej!
Jag är en tjej på 15 år som är ihop med en kille "E" på 19. Han bor i egen lägenhet och man jag säga att jag också i princip bor där. E går i trean och kommer ta över sin pappas företag till sommaren, då kommer han få en fet lön. Jag själv går i nian och min "dröm" är att bli hemmafru så fort jag slutar grundskolan. Och den drömmen är tänkt ska gå i uppfyllelse eftersom E börjar jobba när jag går ut.
Lite om vårt förhållande då: vi har varit ihop i ganska prick 1 år och trivs jättebra ihop. Jag behöver en ganska sträng kille som håller mig inom några gränser och det kan han göra. Dessutom är vi ganska lika som personer liksom vi festar lika mkt och på samma sätt, har samma humor och åsikter om det mesta (han vill som jag att jag ska vara hemmafru och han ska vara "mannen i huset" som jobbar och drar in pengar, missförstå mig rätt) osv.
Som ni kanske kan lista ut så har vi en del sex. Jag äter p-piller och har gjort under hela vårt förhållande. Men för ca 4 veckor sen bytte jag piller pga någon blodstoppsrisk eller vad det var. Vi hade sex när jag vänjde mig vid dem nya pillren.
Jag har inte tänkt så mycket mer på det tills för några dagar sen då jag började få jätteont i magen och helt utebliven mens. Gick till UM idag och testade mig. Visst fan har jag blivit gravid :/ är i vecka 4 nu, snart inne i vecka 5. Hon som testade trodde att jag blivit gravid under dem dagarna jag vänjde mig vid dem nya pillerna. Nästa tisdag ska jag på ultraljud :/
Jag har inte berättat för E än. Vet inte hur jag ska säga det. Han är inte så bra på att ta motgångar direkt och han skulle förmodligen få cpdamp... I bästa fall blir han bara chockad men i värsta fall blir han helt loss och vansinnig. Det har hänt att han örfilat mig när han blivit riktigt loss tidigare men jag vet faktiskt inte hur han kommer reagera på detta. Jag vet att han inte vill bli pappa än utan han vill vänta tills jag blir vuxen och tills vi båda känner att vi "levt livet".
Jag vet inte riktigt vad jag vill. Är i någon chock över att jag faktiskt väntar barn :o på ett sätt känner jag att jag bara vill behålla det. Vi har ekonomiska möjligheter att försörja oss + ett barn, jag älskar barn och skulle älska att vara hemma med ett barn och sen finns alltid E:s föräldrar som kan stötta (min mamma är missbrukare och pappa bor i USA). Men å andra sidan känns det jävligt svårt. Bara nu ikväll mår jag piss för att jag inte kan röka. Kan bara tänka mig hur det skulle bli att vara gravid och inte få festa eller ens röka. Sen så kommer jag ju bli bunden till E, han har lika stor del i barnet plus att det är han som kommer försörja oss.
Om jag själv hade hört någon annan berätta det jag berättar nu skulle jag ha tänkt "men herregud du måste göra abort" men nu när jag själv sitter här så är det fruktansvärt svårt. Ifall jag tar bort bebisen så kommer jag tänka varje dag i hela mitt liv och undra hur barnet skulle ha varit nu ifall det levt, hur mitt liv skulle ha sett ut och kanske tom ångra mig. Jag kan bara tänka mig hur jag kommer må om 10 år ifall jag då försöker bli gravid men inte kan och veta att jag kunde ha varit mamma nu.
Alltså jag vet inte hur jag ska göra! Hur ska jag berätta för honom? Hur ska vi göra? :/
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!