Jag mår så otroligt dåligt. Jag tror att jag är deprimerad. Jag skär mig, känner mig ledsen och tom. Flera saker tyder på att jag har ADHD eller Borderline.
Nästan ingen vet hur jag mår och de få som vet kan inte hjälpa mig.
Jag vet inte om jag ska söka hjälp, jag har tidigare erfarenheter av vad som händer när man mår dåligt och de vuxna vet om det.
Jag vågar inte ens berätta. Vad skulle hända? Tystnadsplikt gäller inte om personen kan vara en fara för sitt liv och det skulle de tro att jag var. Dessutom skulle mina föräldrar (främst mamma) bli förkrossade. De har gått igenom liknande grejer med mig förut och jag hörde min mamma gråta varje kväll. Det klarar jag inte igen! De skulle känna sig misslyckade och skämmas över mig! De förtjänar inte det.
Jag önskar verkligen att jag kunde berätta allt men det kan jag inte, det skulle bli alldeles för långt.
Det jag egentligen undrar är, vad ska jag göra (jag ville bara ge en inblick med texten som jag skrivit)?! Jag mår så otroligt dåligt och orkar inte längre!
millifjoris svarar:
Hej,
Du behöver verkligen söka hjälp! Jag VET hur sjukt jobbigt det är och hur svårt det är att våga be om hjälp men ibland är det det enda alternativet man har.
Jag mådde jättedåligt när jag var yngre och har burit med mig jobbiga känslor och händelser sedan dess. Inte förrän nu, när jag är vuxen, har jag vågat söka hjälp. Det är inte lätt!
Att du över huvud taget FUNDERAR på att söka hjälp är ett stort steg i rätt riktning!
Vet du vad? Den dagen då jag får barn så skulle jag vilja att det kom till mig och berättade om det mådde dåligt. Ja, jag skulle bli ledsen. Ja, jag skulle gråta. Men NEJ. Jag skulle aldrig känna mig misslyckad eller skämmas över mitt barn för att det mår dåligt. Och det skulle inte dina föräldrar heller!
Om du tror att du är en fara för ditt eget liv är det verkligen dags att söka hjälp. Jag LOVAR att dina föräldrar hellre ser till att du får hjälp än att förlora dig. De skulle stötta dig genom allt det jobbiga, om du bara berättade.
Om du söker hjälp kan du få en eventuell diagnos fastställd och på så vis få hjälp med att bearbeta problemen.
Snälla, snälla, snälla! Sök hjälp! Gör inte samma misstag som jag gjorde och lås allting inne, det gör INGET bättre.
Sätt dig ner med dina föräldrar och berätta för dem i lugn och ro. Om det känns för jobbigt kan du skriva ett brev som du ber dem läsa på kvällen och sedan INTE prata om det med dig förrän morgonen efter, så de får en chans att smälta det som står.
Jag hoppas innerligt att du får den hjälp du behöver så att du kan få må bra igen. INGEN förtjänar att må dåligt. Var stark, det blir bättre <3