Jag har blivit våldtagen av min bror fler än en gång. Dock var jag 11 då och han 14, så han gjorde det säkert mest för att experimentera, men det är ofta jag tänker på det än i denna dag, och nu är jag 16. Jag minns den där känslan, och så gott som varje kväll fick jag vaka och hoppas på att mina två bröder jag delade rum med hade somnat, före jag kunde somna med ro. Hade ljugit åt mamma att jag var mörkrädd så jag fick ha julbelysningen lite extra länge före jul, och efter, men då det var dags att plocka ned dem fick jag ångest. Jag var livrädd, och vågade varken säga något åt min bror eller min mamma. Jag började gå upp och säga åt mamma att jag mådde dåligt och ville sova i hennes säng, vi brukade göra så då vi var små. Jag antog att mina föräldrar gick och lade sig så pass sent att min bror hade hunnit somna, så att jag lugnt kunde bäras tillbaks till min säng. En natt vaknade jag mitt i akten, men vågade inte annat, så jag låtsades att jag sov. En annan natt vaknade jag av att mitt täcke låg på golvet, och då fick jag nog och gick gråtande och försökte väcka min mamma för att berätta det trots att det var skämmigt att måsta erkänna att jag visste vad sex var ens. Mamma vaknade inte, så jag gick och lade mig tillbaka och jag är kanske lika glad för det nu. Men jag har inte velat berätta dethär åt någon, inte ens åt min bästa vän då hon är väldigt nära min familj och säkert skulle ändra bild om min bror ifråga. Jag skulle vilja komma över dethär, och försöker övertala mig att det INTE var han som tog min oskuld, trots att jag ju vet att det var det. Jag vill heller inte gå till någon psykolog eller kurator och prata då jag hatar och är väldigt dålig på att prata djupa saker i verkliga livet. Då är min fråga; vad skall jag göra?
rawwr svarar:
Hej du!
Du ska veta att du inte är ensam om att vara med om sådana här hemskheter, och det är inte konstigt alls att det ger ärr och att man kan komma att tänka på det så lång tid efter.
För det första vill jag uppmana dig till att kontakta en kurator. Jag känner igen mig i din beskrivning av att det kan vara väldigt jobbigt att prata om saker som är hemliga för alla, och kanske än mer med en person som man inte känner, men jag tror faktiskt att det kan vara väldigt bra för dig. Du kanske inte vill prata om övergreppen, men åtminstone om alla andra problem så att hjärtat lättar lite.
En kurator har tystnadsplikt, vilket innebär att de inte får berätta vad du säger så länge det inte är risk för ditt liv, vilket det uppenbarligen inte är. Man behöver inte heller gå till kuratorn på skolan, man kan gå till en på ungdomsmottagningen eller ringa till sjukhuset för att bli vidareskickad, och det kan vara helt hemligt, ingen behöver veta att du går dit.
Av egen erfarenhet om diverse saker kan jag lova dig att de för väldigt många är otroligt skönt att få prata av sig om såväl skitsaker som hela ens livshistoria ibland, så länge man hamnar hos en kurator man tycker om.
Att prata om saker får en ofta att tänka om och det är lättare att ta sig förbi de psykiska och fysiska hindren som dyker upp titt som tätt.
Personligen tycker jag också att du ska göra en polisanmälan. Att göra en polisanmälan kommer antagligen vara otroligt svårt, kanske känns det som att du splittrar familjen eller att andra människor får en ändrad syn på det hela? Men huvudsaken är att du mår bra, eller åtminstone ska få en schysst chans till det! Dessutom tycker jag att det vore fruktansvärt fel att killen i fråga, din bror, skulle kunna komma iväg med ett sådant fruktansvärt brott och som fortfarande skadar dig psykiskt.
Att experimentera är ingen ursäkt, inte heller att vara ung och dum, så av den anledningen tycker jag du ska stå på dig.
116 11 - Bris
020-50 50 50 - Kvinnofridslinjen
Du kan alltid ringa till Bris eller Kvinnofridslinjen om du tycker att det känns jobbigt. Även om det krävs mycket mod, kanske en del tårar och ilska, så kan det vara otroligt skönt att bara bli lyssnad på - helt anonymt.
Om du vill är du också varmt välkommen till min gästbok.
Kämpa på och fortsätt vara stark.
Sköt om dig!
/rawwr