Jag känner mig så ensam.. Jag har många vänner och en fantastisk familj men t.o.m i en stor grupp människor känner jag mig ensam. Jag fryser ofta också, och min hjärna tar ofta mental semester. Mitt liv är inte direkt komplicerat och det finns många som har det värre än jag men fast jag vet det så känner jag mig tom. Jag känner ett behov av nån som bara håller om mig när jag gråter och fångar mig när jag faller men någon sådan finns inte. Jag vill inte ha det såhär men det finns ingen jag kan prata med, ingen skolsyster eller kurator. Vad ska jag göra?
//Flicka 15.
keinanen svarar:
Hej!
Du är inte ensam att känna så här i din ålder. Mycket händer inom dig och du håller på att utvecklas till att bli vuxen. Vad du ska tänka på är att du inte är ensam om detta.
Lättast är att inte vara ensam om detta. Utan lättast är att du pratar om detta med någon nära kompis eller någon i familjen, så du har någon att luta dig mot när det är som svårast. Det kommer då att bli lättare, tro mig. Om du inte känner för att lätta dig för någon "nära" så är rekommenderar jag att du tar kontakt med din skolsyster eller kurator, det är inget fel med det. Utan dom jobbar med sådant här dagligen och kan hjälpa dig.
Lycka till!