Svar till MER [
Gå till post]:
Låt mig då först be dig förklara hur den värld vi lever i uppstått och hur vi kan leva, tänka och diskutera denna fråga - kan du förklara det utan att blanda in en intelligent skapare?
Jag skulle uppskatta om du kunde ställa frågorna lite klarare, så att jag förstår, för nu är jag lite osäker på vad du menar.
Att förklara sakförhållanden och system i världen vi lever i går utmärkt utan att ens nämna möjligheten om en intelligent skapare.
Man kan tala om atomer, molekyler, gravitation, hjärnan etc.
Där finner vi svaren på frågan om tänkandet, människans som art och så vidare. (Inte fullständiga dock)
När man sedan talar om big-bang och dess orsak, samt om världens beskaffenhet i allmänhet, så vill många ta upp en bakomliggande intelligens.
Jag tycker det är meningslöst. Det ger oss inte bättre kunskap om sakförhållanden, snarare sämre om man väljer att tro att denna intelligens vill en viss art på en viss planet väl.
Inte heller finns bevis som kan förse oss med en stabil och väl grundad tro på en skapare, just för att denne skapare både är ovillig att förse oss med information om sin existens, och för att hans eventuella existens inte kan postuleras utan vidare, om man vill vara konsekvent. Finns denne skapare bara? Vad är detta väsens orsak? Hur vet vi att det inte är fler än 1 väsen? Hur kom detta väsen hit?
Jag tycker att vi borde vara ärliga i denna fråga, och börja med att konstatera ett par saker.
Allt vi vet är att en värld ger sken av att finnas, fylld med mönster, rörelse, kraft och intention. Vi vet också att just denna värld antagligen hade en slags början, ett avstamp, som vi kallar för Big-bang. Vidare så kan vi konstatera att världen både uppvisar intelligens och avsaknad av intelligens, i sina många former och aspekter.
Att tro på en intelligent skapare, men den information som är tillgänglig idag, samt med de oändliga problem som den hypotesen för med sig, är för mig oklokt.
Jag tycker att universum är fantastiskt, men också att det beter sig just som en gigantisk slumpgenerator med vissa primära och regelbundna förinställngar.
Människan tycker jag är ett utmärkt exempel på det.
I vår kropp finns både
fantastisk komplexitet och effektivitet och farlig och nedbrytande redundans och destruktivitet.
Att ni har olika förhållningssätt i övrigt betvivlar jag inte och för min del rankar jag dina förhållningssätt bra mycket högre än nynazisters. Och inte är det omöjligt att välgörenhetskämpar hävdar människors olika värde, men för sakens skull får du gärna nämna några stycken. :)
Alltså, vilka välgörenhetskämpar åsyftar du skulle påstå att det är omöjligt att hävda människors lika värde?Mitt ordval var något svepande, vilket var olyckligt.
Egentligen syftade jag på två olika grupper.
Den första är filosofer, som både motsätter sig idén om mänskligt värde och samtidigt menar att välgörenhet är en nödvändig princip.
Den andra är helt enkelt människor som arbetar med att hjälpa människor utan att påstå att det är rimligt att hävda allas lika värde. Sådana människor känner jag många av, i synnerhet inom politiska grupper som t.ex. Amnesty och Rädda Barnen.
Bland filosoferna skulle jag främst nämna de anarkistiska tänkarna som var verksamma under 1800talet, tex Bakunin och Malatesta.
Den ståndpunkt jag vill driva är dock inte att det är en "populär" åsikt, utan att inte alls står i motsättning till humanitär hjälp och pacifism.
Och detsamma gäller mig, och jag tror inte vi utmärker oss så mycket genom det. Kanske gör det oss till sämre medmänniskor, men huvudsaken tror jag är att man försöker göra denna värld till en bättre plats.
Hade du verkligen känt inom dig, att alla människor var lika värda, vilket skulle göra dem lika ovärderliga som dina nära och kära, så skulle du inte spela fia med knuff vetandes att du kunde ha hjälpt dem istället.
Och självklart känner jag igen mig själv i den bilden. Kanske är det rätt, kanske är det fel. Att hävda alla människors lika värde innebär ju inte att man kommer göra lika mycket för alla i världen.
Men nu är jag väldigt osäker på hur du definierar detta värde. Uppenbarligen är alla inte värda lika mycket konkret ansträngning, vilket både du och jag demonstrerar med våra liv och hur vi handlar.
Men vad består detta värde i? Det är ofta den frågan som får mig att avvisa hävdandet att alla är lika värda, som meningslöst och ogrundat. Värdet verkar bara vara en mening, en etisk profil, snarare än något med faktiskt betydelse.
Det är en gigantisk skillnad mellan de båda frågorna, absolut. På samma sätt är det en gigantisk skillnad mellan frågorna "Tänker du rösta på Sverigedemokraterna?" och "Anser du att vi bör värdera människor utifrån ras?", men jag tycker ändå att det finns en väsentlig koppling att göra.
Kopplingen som man kan göra är dock inte problematisk för min position. Jag menar helt enkelt att jag definitivt ser att man borde behandla människor med respekt, men också att ingen kan använda sig av principen om alla lika värde, just för att vårt värde alltid är relativt, och står i relation till en rad variabler som inte är absoluta.
Vidare så har jag faktiskt inte sett något förslag i SD:s partiprogram som talar om rastillhörghet och dess betydelse för politiken, men jag har inte läst deras program så många gånger heller.
( Bara en kommentar, jag är inte Sverigedemokrat. )
Och många som röstar på SD säger att det inte alls handlar om en värdering av raser, utan mer att vissa raser är mer berättigade att leva här och medan andra bör leva på andra ställen (för de som säger att ras inte har med saken att göra, att det bara skulle röra sig om tidigare nationell tillhörighet, är helt fel ute).
Jag förstår inte riktigt den här jämförelsen, och jag tror också att du skulle tjäna på att lyfta ur den hypotetiska Sverigedemokraten ur den.
Det finns många Sverigedemokrater som också säger att rasen är irrelevant, utan snarare pekar på den kulturella "profilen" så att säga.
Jag vill klargöra att jag inte alls tycker att vissa har "mer" intrinsikalt och existentiellt värde än andra, bara för att jag inte förmår att se på alla människor som lika värda.
Vad det handlar om, är människans oförmåga att såväl praktiskt som teoretisk förmå sig att se på alla som lika värda. Jag menar att det är relativt och att det handlar om förmågan att tillskriva värde, snarare än ett inneboende faktiskt värde.