Svar till MidnattMannen [
Gå till post]:
Självfallet är det själviskt att vilja hålla kvar någon, på samma sätt som det är själviskt att vilja dö för att slippa smärta. Inte heller lever vi för att behaga andra, men jag anser inte att man ska neka sina älskade möjligheten.
Själv ser jag det inte som mer själviskt att vilja hålla kvar någon än vad det är att vilja dö för att slippa smärta när man kan köpa mer tid. Det är ytterst subjektivt, och inget som vi kan få fram ett slutgiltigt svar på.
Och nej, jag har ännu inte fått uppleva en familjemedlems bortgång, även om jag förlorat några innan min födelse. Men jag kan konstatera att jag aldrig ens i mina vildaste drömmar skulle
tillåta att någon valde att avsluta sitt liv i förtid. Att det sedan inte är jag som styr, det måhända, men jag anser att det är fel helt enkelt. Jag skulle faktiskt må bättre av att veta att jag fick mer tid med någon än att denne personen fick dö lugnt i förtid.
Och här går vi isär igen. Jag ser det inte som löjligt att kräva att någon lever färdigt snarare än att ge upp sitt liv i förtid, oavsett vad det kostar jaget. Det är själviskt att vara emot eutanasi, samtidigt som det är själviskt att ta emot den. I vilken grad det är så avgör var för sig.
Svar till Ellie [
Gå till post]:
Grunden i debatten är inte huruvida det ska legaliseras eller inte. Debatten handlar om folks ställning gentemot dödshjälp. Frågeställningen står tydlig i trådtiteln:
Vad tycker du om dödshjälp?. Jag anser alltså att det är fegt och att det inte borde få nyttjas. Helt subjektivt. Som jag sa tidigare är det för mycket av en gråskala.
Sen anser jag det inte fegt att man accepterar det faktum att man ska dö. Jag anser det fegt att välja att avsluta livet i förtid, på samma sätt som jag anser att självmord är fegt. Det är samma princip som appliceras.
Och det handlar inte heller om familjemedlemmar som inte kan låta någon dö. Det handlar om familjemedlemmar som vill ha kvar någon så länge som möjligt. Dö gör vi allihop i slutändan. Själviskt, måhända, men inte fegt.
Vem är det egentligen som tvingas uppleva tomrummet efter att en person gått hädan? I form av ateistisk agnostiker anser jag att folk bör göra allt i deras makt för att stanna kvar vid liv så länge som möjligt, då jag inte tror på att något väntar därefter. När en person gått bort, så finns den kvar endast i minnet hos nära och kära (om man inte besuttit ett visst mått av kändiskap på ett eller annat vis). Det finns alltså ingen möjlighet till att möta dem igen. Någonsin.
Att man är klar med livet är också löjligt. Klar med livet är man först när man avlider. Innan dess finns det alltid nytt runt hörnet, även om det endast existerar i litteratur man får uppläst vid sängkanten, eller berättelser från barnbarn man inte kan tala med. Döden är det slutgiltiga, och oavsett om man känner sig redo så anser inte jag att man ska avsluta något i förtid.
Ingen status