Svar till TompiQ [
Gå till post]:
"
syftar jag helt enkelt på att inte leva så länge som man är kapabel till."
Well...man är kapabel att "leva" ganska länge beroende på vad läkarna tar till för metoder för att hålla en vid liv.
Man kan t.ex hålla kroppen vid liv väldigt länge i vissa situationer när personen är hjärndöd, dvs personen som sådan finns inte längre. Det är bara en kropp, en samling organ.
Ska man låta detta fortsätta så länge läkarna lyckas? Bara så att familjemedlemmarna kan dra nytta av av titta på en liggande kropp?
Jag misstänker att hela ditt "problem" så att säga med eutanasi har att göra med självmord. Du ser det som samma sak i princip utan att förstå skillnaderna, och har inställningen att självmord är fegt. Dvs så kopplar du det ena med det andra.
Skillnaden är dock att självmord i de flesta fall är något som en person gör på grund av problem. Psykiska, personliga etc osv. Problem som möjligtvis skulle gå att rätta till och fixa.
Eutanasi däremot tar man till när en person är döende, är i sista fasen av sitt liv. Det finns ingen lösning, det finns inget att se fram emot.
Och jag kan säga såhär, dock så talar jag av egen erfarenhet så det är inte värt så extremt mycket.
Men du resonerar rent hypotetiskt, vad skulle du tycka och känna om någon nära var i koma etc.
Men det är svårt att föreställa sig hur man reagerar när något sådant händer, jag kanske tillochmed skulle hållit med dig förut.
Men när man väl har någon familjemedlem i koma, när läkarna väldigt klart meddelar att prognosen är mörk och att chansen för återställning är så gott som noll. Så ser man ingen tröst i att se sin familjemedlem ligga i en säng och få liggsår. Det finns absolut ingen tröst i det, whatsoever.
I slutändan så blir man lättad när personen dör då man skulle bli fullständigt hjärtkrossad om komat fortsatte längre. Sådant tär på ens psyke extremt mycket.
Mer tid är ingen självklar positiv egenskap. Så är det bara.
I en
utopisk värld så skulle den där extra tiden du pratar om självklart gå till något meningsfullt, något som man värdesätter och kan minnas.
Men i verkligheten så är den där tiden oftast hemsk, alla parter lider av det. Den döende och de anhöriga.
Som sagt, man får ingen tröst i att se döden dra ut på tiden och familjemedlemmen lida. Vad du än föreställer dig.
