Varje gång jag läser och hör detta så gråter jag en liten tår över människans okunnighet och så tänker jag på en liten bit ur Ordspråksboken 19:3:
Människans dårskap förstör hennes liv,
men mot Herren vänds hennes vrede.
Och jag kan väl erkänna att även jag har tänkt i dessa tankar, när Gud inte gör det som jag önskar. T ex när jag bett om vägledning inför tentan så att jag klarar av den (fast jag inte pluggat), men som senare visar sig varit till ingen nytta alls, allt för att jag inte orkat plugga. Och då svär jag mot Gud och undrar varför Han inte hjälper mig.
Men när jag reflekterat över detta under min universitetsgång så tänker jag på problemet med ondskan, med dess obetingade länk mellan ondska och en god Gud. Och här har Ords. 19:3 ganska mycket att säga:
Det är VI som skapat den mångfaldiga racism, girighet och våld som svärtar vår mänskliga historia, som vi senare lägger som argument i stil med 'Hur kan Gud låta detta hända?' Vi gör oss själva till den etiska domaren mot Gud och skyller på Honom för denna ondska!
Det är VI männsikor som producerar Hitler, Pot, Tomás de Torquemada och Stalin...när ska VI acceptera ansvaret för vad VI har gjort? Och när ska VI börja utveckla ett rättfärdigande för VÅR mänskliga natur - en antropodicé istället för en teodicé?
For those who want to take God out of everything: GOOD NEWS! He won't be in Hell either!