Svar till DuckTales [
Gå till post]:
Jag säljer inget.
Den fantastiska genetiska koden Har jag redan förklarat längre upp.
Livets beständighet vittnar om Guds vishetDjurlivet har existerat på jorden i många tusen år, till och med innan människan framträdde på scenen. Under denna tidsperiod har otaliga generationer levat och dött. Vissa arter eller varieteter har dött ut. Men ett stort antal har fortlevat fram till våra dagar, förmodligen nästan alla slags djur som har levat sedan den stora vattenfloden gick över jorden.
Under denna långa tidrymd har översvämningar drabbat stora områden, och sjukdomar har svept fram bland växter, djur och människor.
Men ändå existerar livet fortfarande. Vidare är de fossil man hittat praktiskt taget identiska med de former som nu lever.
Det uppträder bara mindre variationer här och där, i huvudsak på samma sätt som det nu förekommer mindre variationer hos vissa djur och växter, varvid båda slagen existerar samtidigt.
Hur kan denna häpnadsväckande förmåga att överleva vara möjlig, när livet verkar så bräckligt och när fortplantningsmekanismen är grundad på mikroskopiska celler och är så fantastiskt komplicerad? Trots att fortplantningsprocessen är nästan ofattbart invecklad, är den i själva verket så stabil att de flesta levande organismer bibehåller alla sina förmågor och funktioner.
De flesta spädbarn har exempelvis förmåga att leva sedan de blivit födda, och nästan alla har normala ögon, armar, ben, inre organ och själsförmögenheter, och de kan göra gott bruk av alla dessa gåvor.
Allt detta vittnar om Skaparens vishet och härlighet. Livets beständighet och fortsatta existens genom alla förhållanden som existerat under århundradenas lopp pekar också på hans uppsåt att utan avbrott låta jorden myllra av liv till obestämd tid.
Utvecklas det resistens mot gifter?
Det är ett känt faktum att insekter och mikroorganismer så småningom tycks utveckla resistens eller motståndskraft mot gifter som används till att bekämpa dem. Insekter, mot vilka DDT till en början var mycket effektivt, tycks bli immuna mot det.
Några kan till och med stå emot sådana dödligt giftiga ämnen som cyanväte.
På liknande sätt blir till och med de så kallade ”mirakelmedicinerna” verkningslösa mot de mikroorganismer som kommit att bli sjukdomsalstrare hos människan.
Vissa infektionssjukdomar, syfilis med flera, kräver större och större doser, och ändå är bakterierna resistenta.
Det meddelas att vissa bakteriers motståndskraft mot penicillin har ökat 16.000 gånger.
Evolutionisterna drar slutsatsen att detta är ett bevis på utveckling. Men är det så?
Innebär denna rådande immunitet hos insekterna och mikroorganismerna att de har utvecklat immunitet mot gifterna? Nej.
Giftet antingen dödade dem det användes på, eller också var det ineffektivt.
De som blev dödade kunde inte utveckla någon resistens eller få någon avkomma som var immun, eftersom de var döda.
Att några överlevde innebär att det från början fanns några som var immuna.
Denna immunitet var en genetisk faktor, som vid skapelsen nedlagts hos denna art, en faktor som kunde uppträda hos somliga individer bland avkomman men hos andra inte. Denna princip gäller också människans arvsanlag.
Man kan jämföra detta med en viss begåvning inom en släkt. Fadern och modern visar kanske inte någon musikalisk begåvning, men deras barn kan vara ett geni på detta område.
Om barnets föräldrar gjorde efterforskningar bland sina förfäder, kanske de skulle upptäcka att farfars farfar hade ovanlig musikalisk begåvning.
Denna begåvning visade sig inte inom familjen, förrän den uppenbarades hos denne mans sonsons sonson.
Några kanske vill kalla detta en ”mutation”, men i själva verket fanns detta drag hela tiden i arvsanlagen.
Denna princip bevisades för några år sedan genom experiment som utfördes av ärftlighetsforskaren
Milislav Demerec vid Carnegie Institution i Cold Spring Harbor i New York.
Han använde vid sina experiment tjocktarmsbakterier, som kan odlas på ett buljong- eller agarsubstrat. Vid en temperatur av omkring 37 grader Celsius delar sig dessa bakterier omkring var tjugonde minut.
En cell kan på en enda dag ge upphov åt tusentals millioner avkomlingar.
Streptomycin, ett antibiotikum, användes för att stoppa tillväxten hos dessa bakterier.
Man upptäckte emellertid att av flera milliarder celler var det några få som överlevde.
Evolutionisterna hävdar att det var en mutation (en plötslig avvikelse från föräldratypen) som inträffade och att detta är ett steg i utvecklingen.
Men denna uppfattning vederläggs av de resultat man kom fram till vid dessa prov.
De visade nämligen att inga ärftliga förändringar åstadkoms av streptomycinbehandlingen.
Den dödade bara de bakterier som inte var immuna och lämnade kvar dem som den inte kunde göra någon verkan på.
Demerec fann att några få resistenta bakterier uppträdde i alla större kulturer, också när kulturen inte tidigare hade varit utsatt för streptomycin.
Omkring en cell på varje milliard var naturligt resistent i varje generation. Följaktligen var det inte streptomycinet som hade frambringat de så kallade ”mutationerna”.
Därefter undersöktes den motsatta sidan av saken. I den streptomycinbehandlade lösningen dog den icke-resistenta bakteriestammen ut, men de resistenta cellerna levde vidare, förökade sig och ”tog över”, så att säga.
Bland avkomlingarna fanns det emellertid omkring trettiosju celler på varje milliard som var av den grundläggande typen och var känsliga för streptomycin.
Därefter avlägsnades den överlevande bakteriestammen från den streptomycinbehandlade näringslösningen och placerades i obehandlad buljong.
Vad hände? Nu började den icke-resistenta stammen att frodas och ”tog över” igen.
De resistenta bakterierna klarade sig inte så bra, men fortsatte ändå att uppträda lika ofta som de gjorde i början, omkring en gång på en milliard bakterier.