Svar till TooltipTim [
Gå till post]:
Har jag förstått dig rätt?
Ordet gud är en titel, även satan är en gud.
2 Kor 4:4 Folkbibeln” Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild.”
I Bibeln kallas Satan, Djävulen, för ”denna tingens ordnings gud”. (2Kor 4:4) Att Satan är den ”gud” det talas om här framgår av det som sägs senare i vers 4, nämligen att denne gud har ”förblindat de icke troendes sinne”.
I Uppenbarelseboken 12:9 sägs det att han ”vilseleder hela den bebodda jorden”.
Att Satan härskar över den nuvarande tingens ordning med dess regeringar framgår också av att han erbjöd Jesus ”världens alla kungariken” i utbyte mot ”en handling av tillbedjan”. (Mt 4:8, 9)
Anden däremot är en kraft.Guds verksamma kraft; den heliga anden. På de allra flesta ställen där orden rụach och pneuma förekommer syftar de på Guds ande, hans verksamma kraft, hans heliga ande.
Inte en person.
Det var först på 300-talet v.t. som kyrkan officiellt antog läran om att den heliga anden är en person och en del av Gud. De äldre ”kyrkofäderna” lärde inte ut detta.
På 100-talet lärde exempelvis Justinus Martyren att den heliga anden var Guds inflytande eller sätt att verka. Inte heller Hippolytos tillskrev den heliga anden någon personlighet.
Bibelns böcker visar samstämmigt att Guds heliga ande inte är en person utan Guds verksamma kraft som han använder för att förverkliga sina avsikter och genomföra sin vilja.
Det kan först nämnas att orden ”i himlen: Fadern, Ordet och den heliga anden; och dessa tre är ett”, som står i 1 Johannes 5:7 i vissa äldre översättningar (Be, KJ, 1703), är ett oäkta tillägg till grundtexten.
I en fotnot i den katolska översättningen The Jerusalem Bible sägs det att dessa ord ”inte finns i någon av de tidiga grekiska handskrifterna eller i någon av de tidiga översättningarna och inte heller i de bästa handskrifterna till Vulgata”. Och i en fotnot i J. P. E. Benelius svenska översättning sägs det att ordens äkthet betvivlas av många, ”emedan dessa ord icke finnas i de äldre grekiska och latinska handskrifter, som kommit till oss”.
I verket A Textual Commentary on the Greek New Testament av Bruce Metzger (1975, sid. 716–718) finns en detaljerad redogörelse för den oäkta frasens historia.
Det sägs där att frasen först förekommer i avhandlingen Liber Apologeticus från 300-talet och att den sedan förekommer i gammallatinska handskrifter och handskrifter till Vulgata från 500-talet och framåt. I de flesta nyare översättningar, både katolska och protestantiska, finns orden inte med i huvudtexten, eftersom de anses vara oäkta. (NAB, NE, SFB, 2000)
Personifiering inte ett bevis på personlighet. Det är sant att Jesus kallade den heliga anden en ”hjälpare” och sade att denne hjälpare skulle ”lära”, ”vittna”, ”ge bevisning”, ”vägleda”, ”tala”, ”höra” och ”få”.
Det framgår av den grekiska grundtexten att Jesus några gånger använde maskulina personliga pronomen om denne ”hjälpare” (paraklet). (Jfr Joh 14:16, 17, 26; 15:26; 16:7–15.)
Men i Bibeln är det inte ovanligt att något som inte är en person ändå personifieras.
Visheten personifieras i Ordspråksboken (1:20–33; 8:1–36), och i den hebreiska texten används feminina personliga pronomen om visheten, liksom också är fallet i många svenska översättningar. (SFB, Åk, 1917, 2000) Visheten personifieras också i Matteus 11:19 och Lukas 7:35, där det sägs att den utför ”gärningar” och har ”barn”.
Aposteln Paulus talar om synden, döden och den oförtjänta omtanken som ”kungar”. (Rom 5:14, 17, 21; 6:12) Han säger om synden att den ”fick en anledning”, ”frambringade ... allt slags begär”, ”förledde” och ”dödade”. (Rom 7:8–11)
Ändå är det uppenbart att Paulus inte menade att synden var en person.
Jesu ord i Johannesevangeliet om den heliga anden måste likaså ses i sitt sammanhang.
Jesus personifierade den heliga anden när han talade om anden som en ”hjälpare” (grek.: parạklētos, som är ett maskulint substantiv).
Det är därför med rätta som Johannes i sin återgivning av Jesu ord använder maskulina personliga pronomen när han hänvisar till anden som en ”hjälpare”. När däremot det grekiska ordet pneuma används i samma sammanhang använder Johannes ett neutralt pronomen om den heliga anden, eftersom pneuma är ett neutralt ord. Att Johannes använder maskulina personliga pronomen i förbindelse med parạklētos är därför ett exempel på att han följer de grammatiska reglerna och inte ett uttryck för en lärosats. (Joh 14:16, 17; 16:7, 8)
Behandlas inte som en person. Gud själv är en ande och är helig, och alla hans trogna änglasöner är andar och heliga. Om den ”heliga anden” hade varit en person, borde det därför i Bibeln vara möjligt att skilja denna andeperson från alla dessa andra ”heliga andar”.
Man borde åtminstone kunna vänta sig att den nämns i bestämd form alla de gånger den inte kallas ”Guds heliga ande” eller nämns i liknande konstruktioner.
Därigenom skulle denna ande i varje fall skiljas ut som DEN heliga anden.
Men tvärtom förekommer uttrycket ”helig ande” många gånger i den grekiska texten utan den bestämda artikeln, vilket visar att den inte är en person. (Jfr Apg 6:3, 5; 7:55; 8:15, 17, 19; 9:17; 11:24; 13:9, 52; 19:2; Rom 9:1; 14:17; 15:13, 16, 19; 1Kor 12:3; Heb 2:4; 6:4; 2Pe 1:21; Jud 20; se Int och andra mellanradiga översättningar.)
Hur man blir döpt i dess ”namn”. I Matteus 28:19 talas det om ”Faderns och Sonens och den heliga andens namn”. Ett ”namn” kan betyda något annat än ett personnamn. När man på svenska säger ”i lagens namn” eller ”i sanningens namn” avser man ingen person.
Man avser i stället det som lagen står för, dess myndighet, eller det som sanningen innebär, det den kräver.
Även det grekiska ordet för ”namn” (ọnoma) kan ha denna innebörd.
Det finns översättningar som återger den grekiska texten i Matteus 10:41 ordagrant och säger: ”Den som mottager en profet i en profets namn, han skall få en profets lön, och den som mottager en rättfärdig i en rättfärdigs namn, han skall få en rättfärdigs lön.” (Åk; jfr AS, KJ.)
Men andra översättningar lyder: ”den som tar emot en profet därför att det är en profet”, och: ”den som tar emot en rättfärdig man därför att det är en rättfärdig man”, och liknande. (NV, SFB, 1917, 2000) I en kommentar till Matteus 28:19 säger därför A. T. Robertson: ”Ordet namn (onoma) används här på ett sätt som är vanligt i Septuaginta och i papyrushandskrifterna, nämligen för att beteckna makt och myndighet.” (Word Pictures in the New Testament, 1930, bd I, sid. 245) Att man blir döpt i ”den heliga andens namn” innebär alltså att man erkänner att denna ande utgår från Gud och verkar i överensstämmelse med Guds vilja.
Ytterligare vittnesbörd om att den inte är en person. Något annat som talar emot uppfattningen att den heliga anden är en person är att den nämns parallellt med andra opersonliga ting, som vatten och eld (Mt 3:11; Mk 1:8), och att det sägs att de kristna skulle döpas ”i helig ande” (Apg 1:5; 11:16).
De kristna uppmanas att bli ”uppfyllda av ande” i stället för att berusa sig med vin. (Ef 5:18)
Det sägs också att några var ”fyllda av ande” liksom de var fyllda av vishet och tro (Apg 6:3, 5; 11:24) och av glädje (Apg 13:52). Och i 2 Korinthierna 6:6 räknas helig ande upp tillsammans med en rad goda egenskaper och drag.
Det är knappast troligt att det skulle finnas sådana uttalanden om den heliga anden hade varit en gudomlig person.
Det är sant att det sägs att anden ”vittnar” (Apg 5:32; 20:23), men man kan lägga märke till att detsamma sägs om vattnet och blodet (1Jo 5:6–8).
Även om det på några ställen i Bibeln står att anden ”vittnar”, ”säger” och ”talar”, klargör andra verser att den talar genom människor och alltså inte har en egen röst. (Jfr Heb 3:7; 10:15–17; Ps 95:7; Jer 31:33, 34; Apg 19:2–6; 21:4; 28:25.)
Anden kan i det här avseendet jämföras med radiovågor som vidarebefordrar ett budskap från någon som talar i en mikrofon till andra som befinner sig långt borta men ändå kan höra personens röst genom att radiovågorna ”talar” genom radions högtalare.
Gud använder sin ande till att vidarebefordra sitt budskap och vad som är hans vilja till sina jordiska tjänares hjärta och sinne, så att de sedan kan vidarebefordra budskapet till andra.
Inte detsamma som hans ”kraft”.
När orden rụach och pneuma används om Guds heliga ande avser de alltså Guds osynliga verksamma kraft, som Gud använder för att förverkliga sina avsikter och sin vilja.
Den är ”helig” därför att den utgår från honom, inte från någon
jordisk källa, och därför att den som ”helighetens ande” är fri från allt som är fördärvat. (Rom 1:4)
Den är inte bara detsamma som Jehovas ”kraft”, för det begreppet beskrivs mer precist med andra ord på grundspråken (hebr.: kọach; grek.: dỵnamis).
Rụach och pneuma används i nära förbindelse med och även parallellt med dessa ord för ”kraft”, vilket visar att det finns ett naturligt samband mellan dem men ändå en klar skillnad. (Mik 3:8; Sak 4:6; Lu 1:17, 35; Apg 10:38) ”Kraft” är i första hand förmågan att handla och göra saker och ting, och den kan vara latent, overksam eller inaktiv hos någon eller något. ”Verksam kraft” beskriver däremot mer specifikt en energi som riktas mot och gör sig gällande på någon eller något, och den kan definieras som ”ett inflytande som frambringar eller syftar till att frambringa rörelse eller förändring av rörelse”. ”Kraft” kan liknas vid den energi som finns lagrad i ett batteri, medan ”verksam kraft” kan jämföras med den elektriska ström som lämnar batteriet.
Uttrycket ”verksam kraft” betecknar därför mer exakt den innebörd som ligger i grundspråkens ord när de används om Guds ande, något som framgår av ett närmare studium av Bibeln.
