Vet ej om rätt placerat men vi kör ändå.
Sista halvåret i under 3:e året på gymnasiet blev jag deprimerad. Skämdes väldigt mycket över detta. Blev introvert och betygen o närvaron dala. (skrev dock tack o lov 1.9 på hp så gjorde inget rent praktiskt.) Hursomhelst så behandla jag min depression, primärt via kbt men även sertralin. Sista funkade sådär då det var jobbigt att sluta.
Efter att ha varit normal i ett halvår så bestämde jag mig för att gå vidare med min dröm o började plugga medicin. Detta var i höstas. Här vänds dock hela mitt liv upp o ner. Min flickvän som jag varit tsm med i två år gjorde slut med mig (intalat mig själv därför att jag är ful som stryk även om hon insisterar jag ser rätt bra ut, det biter inte sig in, är för cynisk). päronen kommer jag inte alls överens pga en rad orsaker. Vänner har jag slutat umgås med då jag känner mig så falsk när jag låtsas ha kul.
På nåt vänster fick jag ihop terminstentan men jag känner mig riktigt illa psykiskt. Kontakta min psykolog som ansåg jag borde kontakta psykiatriker för att få nya antidepp utskrivna (ej så förtjust i den tanken) och att jag på tisdag börjar med kbt igen. (något jag vill).
Så vad ska jag säga till mina kursare? Måste ju säga vart jag försvinner hela tiden.
/en som egentligen är för gammal för hamsterpaj.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!